Livstecken (eller: Tre barn och en äter hela tiden och de andra två går dagis 15 timmar per vecka men inget mer)

Vi lever. Allihopa.
Så att det räcker och blir över.
Här är bevis.
 
 
 
 
 
 
,
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och i övrigt:
Vår minibebis blev en månad i lördags.
I en månads tid har jag tänkt att jag ska skriva ett inlägg om den där dagen då hon föddes. Inte som terapi, för det var aldrig traumatiskt, utan för att det är en alldeles egen liten berättelse.
Jag tänker fortfarande skriva om det, om det och en massa andra saker. En dag om säkert mycket längre tid än vad jag tror gör jag mig påmind här igen.
För ni vet... är det något jag gör bra, så är det banne mig berättelser.
 
 
kyssar&kärlek.
 
 
2 kommentarer

Bubbel

 ,
 
Hej.
Här har ni en idolbild på undertecknad, komplett med tummen upp, solsken-genom-persiennerna-stråk av ljus över hår och ansikte och något slags sömnbrist i ögonen.
Mer trötthet än jag själv förstår, i de där ögonen, det är något märkligt med amningen och barnet om nätterna och kanske det faktum att min graviditetsklåda på slutet gjorde att sömnbrist sedan innan var mitt naturliga tillstånd. Jag är inte särskilt trött, tror jag, inte i huvudet och kanske inte i tankarna. Tills jag vandrar iväg i hjärnan mitt i en konversation eller lägger mig för att vila lite och plötsligt kollapsar i en sömn som närmast känns hypnotisk.
 
 
 
Hon är min tredje lilla unge, så på ett sätt är ju ingenting nytt.
Och på ett annat är allting så annorlunda. För på det här sättet har jag ju aldrig varit mamma förut, till ett så litet barn. Med de andra har jag ju börjat plugga direkt efter, har haft den roll som papporna har i de flesta familjer. Har aldrig varit föräldraledig och har aldrig tagit nätter, till exempel.
Jag är fortfarande inte föräldraledig - mitt CSN ska snart börja flöda in - men en uppsatsskrivartermin är något helt annat när det gäller hur mycket tid jag kan tillbringa med det här barnet. Den här gången är det som om vi är två föräldrar, hemma tillsammans.
Det är ett ganska briljant upplägg.
Framförallt när det redan finns två andra barn i huset.
Framförallt efter den vår vi haft, efter de senaste år vi haft. Det har varit en del ett tag nu.
 
,
 
 
Jag är i en bebisbubbla med solskenspromenader och kaffedrickandee och nattmatning och dagsmatning och silkeslent spädbarnshår under fingertopparna. Det mest produktiva jag gör är att gå till biblioteket några timmar ibland, med vagnen bredvid ett skrivbord vid fönstret och dator och skrivblock framför mig. Skriva några krönikor, peta i min bok, studera folk som rör sig därinne och där utanför när jag tror att de inte ser.
 
 
Kanske är det både en bebisbubbla och en skrivbubbla.
Det sitter ihop, för mig. Känslorna av förundran för ett nytt liv, de smittar av sig i text. För första gången på länge hittar jag en nerv i texterna, åtminstone om jag ger det lite tid. Detta drömska sanslösa glider in i mina fiktiva världar och ord jag kämpat med i månader lägger sig på rätt plats som om de aldrig hade velat något annat.
 
Jag tror det blir en vacker höst.


 
 
2 kommentarer

Rapunsel

 
 
Jag borde ha klippt mitt hår för månader sedan, men jag var så mycket smartare än så.
Det är evighetstjockt och oborstat det flesta dagarna för att det är en femminuterskamp bara att reda ut det. Topparna är slitna och nej, med tre barn på tre och ett halvt år har jag inte blivit kvinnan som kägger inpackningar och håroljor. Nyligen köpte jag liksom balsam. För första gången på tre år.
 
Men jag är kvinnan som är taktisk.
I mitt hem finns en pojke som är nitton månader gammal, han är eftertänksam och känslosam och fundersam på en och samma gång och han vill vara nära och springa så långt bort han kan på en och samma gång. Det finns en sak han alltid älskar, som alltid lugnar, och det är att gräva in fingrarna i någons hår.
Hela handen, båda händerna, gärna dra igenom en duplokloss eller tre.
 
Så jag tänkte till. Redan innan. Låter man håret vara evighetslångt kan han nämligen nå de var som helst ifrån. Jag kan sitta på en stol i köket och amma, äta som om det inte fanns någon morgondag (för om någon äter av mig hela tiden blir det ganska givet att jag också måste äta för att bestå) och bara luta huvudet bakåt och låta kalufsen falla ned i hans längtansfulla händer.

Ingen svartsjuka, no hard feelings, jag har skapat en förlängning av mig själv som gör att alla kan nå, alla får plats.
 
Cut your hair and get a job, säger de i och för sig.
Men jag har ett år kvar till examen.
Det är inte dags att klippa sig än.

 
 
 
2 kommentarer