Blå, röd, grön
Jag är ju, som ni vet, en mycket klok kvinna.
Därför kör jag stenhårt på den intellektuella looken, och fotograferar mig alltid med avancerad litteratur i handen eller famnen. Denna bok, med titeln "Färger" kan jag varmt rekommendera. Den är en blandning av bildkonst och avantgardistiskt intellektuell litteratur med antydan till minimalistiska drag. Bara de sant kulturella förstår dess storhet.
inte så mycket att säga...
---
Idag såg jag klart L word säsong 4. (Jag har inte sett hela serien än, så ni får inte ta nöjet ifrån mig på något sätt genom att spoila saker.)
Jag vet inte säkert om det var den bästa säsongen hittills för att det är den bästa säsongen hittills, eller om det bara har hänt såpass mycket i mitt liv att jag är förmögen att identifiera mig med alla på ett helt annat sätt än när jag såg L word i höstas.
men aargh.
Och aaargh. Och aargh.
it's so lovely lovely lovely!
I säsong två, framförallt tre, tyckte jag att de började spåra ur lite på ett osympatiskt sätt. Det kändes inte lika fascinerande och vackert och bra. Men nu är det bara urspårat så att man älskar det och älskar det och älskar det lite till.
Jag vill gifta mig med Jodi. Hon måste vara den mest magiska person jag någonsin sett.
Söta drömmar
Dagens tips blir kortfilmen Sweet dreams av Kirsten Lepore. Jag hittade tipset på bloggen niotillfem, som i sin tur fått tipset av någon annan... bara så jag inte drar åt mig äran för att ha hittat något underbart alldeles på egen hand.
Filmen handlar i alla fall om en muffin som tröttnar på sitt vanliga liv, bygger en båt av sockerbitar och reser till en ö full av grönsaker och spännande vänner. Och hånglar med ett slags pumpa. (Butternut squash tror jag de heter. Men det är fortfarande tidigt på morgonen.)
Den är väldigt, väldigt fin hursomhelst. Se på den.
And it did, one supposes
Obviously I'm no Jesus, but for other reasons.
Then he gave har a kiss on the forehead that felt like a baptism and she wept like a baby.
- Wite teeth av Zadie Smith.
åh åh åh.
Zubi
"Where I come from", said Archie, "a bloke likes to get to know a girl before he marries her."
"Where you come from it is customary to boil vegetables until they fall apart. This does not mean", said Samad tersely, "that it is a good idea."
Det där citatet är i och för sig inte alls så underbart roligt om man inte är mitt inne i boken, vilket jag är. Men White teeth av Zadie Smith är en väldigt rolig och bra och åååh bok. Den är skriven med den cyniska och ändå kärleksfulla synen på människor som jag aldrig lyckas uppnå, även om jag försöker. Och så är dess liknelser rent generellt fantastiska.
Bara så ni vet. Jag är i och för sig bara kommen en femtedel eller något sådant, men boken är å andra sidan ganska tjock.
kyssar, kärlek etcetera.
And dope, fuck - dope is the hurricane.
Jag vet att jag har länkat till den här förut, men jag tycker så mycket om den. Jag tror i och för sig att jag älskade den ännu mer i somras, men den är fortfarande briljant. Det är en kortfilm, Try, som är gjord av Jonas Åkerlund. Jag tittar och ryser och nickar.
Och ja, man måste se hela, för att slutet är fantastiskt. (Men bara om man sett hela.) Och ja. Åh. Kvinnan i poolen som skär upp armarna. Jag älskar det. Självklart älskar jag det.
It's sunny. And it's warm.
Like California.
That's my philosophy of snow.
Nu har jag läst ut Schopenhauer's telescope.
Det var Donovans debutbok. För i helvete. Det är sådant man inte förstår.
Art
ur Schopenhauer's telescope av Gerard Donovan.
Min nya kärlek.
exponering
"Come back here, when all this is over."
"Will it ever be over?"
"Of course it will. Like everything else, it has got a beginning and an end."
(Lian Hearn, någonstans i Nightingale-floor-serien)
När jag är klar med min bok, mitt fysikprov och resten av världen ska jag hyra en film och sätta mig ner och äta frusna hallon och le.
Det ska bli trevligt. Jag ser nästan aldrig på film.
(Frågan är vilken jag borde se. Vilken man vill se allra, allra mest liksom. Det kommer säkert bara sluta med att jag ser om Donnie Darko, hursomhelst. Men ni får ju gärna ge tips.)
You'd never see the tree without the light, but you could see the light without the tree
The man who was Thursday är, hittills, en otroligt bra bok. Jag laddade ner den gratis (... och lagligt) som ljudbok, från libravox.orgs podcasts på Itunes. De har gratis böcker, sådana som det inte längre finns några rättigheter på, och de är upplästa av volontärer, och... kanske att det bara är uppläsaren till The man who was Thursday. Eller att det bara är humöret jag råkar vara på. Men jag tror att den här helt briljant. Märklig och surrealistisk och välskriven och fascinerande och absurd. Framförallt lite lagom absurd. Och jag menar, sådant gillar vi.
Den är mitt promenadsällskap. Jag i min egen lilla värld under mitt paraply. Regnet som smattrar sönder världen. Och jag, och Thursday, och en massa anarkister.
Världen är så fin ibland.
go back to china, bitch.
NEJ! NEJ! NEJ!
DE SKA GÖRA EN UPPFÖLJARE TILL DONNIE DARKO. SOM SKA HANDLA OM HANS LILLASYSTER OCH HENNES KOMPISAR.
VARFÖR?
VARFÖR?
VEM MISSHANDLAR EN FILM PÅ DET SÄTTET?
Jag är förstörd. Donnie är inte en film skapad för uppföljare. Den skildrar ju en tidsloop, ffs!
beaucoup bad shit
Jag börjar komma ihåg varför The Beach så länge var en av mina favoritböcker.
Ibland när man börjar läsa om böcker, vet ni, så blir man liksom besviken. Framförallt med böcker som man en gång älskat. Det är som när man återvänder till en plats man en gång tyckte var himmelriket och upptäcker att även om den inte ens har förändrats, så har man själv gjort det. Eller när man drömmer om en människa i månader för att sedan, när man väl blir vän med den, upptäcka att den är precis lika meningslös, tråkig och vanlig som alla andra.
Så i alla fall så blev jag lite orolig i början av Beach.
Att den inte skulle vara lika bra. En väldigt bra bok, men kanske inte helt fantastisk. Intressant och välskriven och jag blir lycklig av att läsa, men ändå inte...
Men jag hade glömt det. Hur man någonstans kring sidan 300 bara är helt fascinerad, lätt förstörd, otroligt inne i det hela. (Som det alltid blir med böcker man sträckläser, och Beach är svår att inte sträckläsa.) Alla karaktärer i boken är så otroligt fascinerande. Och jag blir kär i berättaren, Richard, varje gång jag läser boken. Men också Jed. Det är... och spänningarna mellan alla människor. Och hur allting plötsligt blir mer hotfullt, och man inser inte själv riktigt varför. Och Richards hallucinationer.
Det är Alex Garlands debutbok, for fuck sake. Det gör mig nästan lite sorgsen. För den är så otroligt väl upplagd, och välskriven.
(Fast hans andra bok, som jag också har läst, kändes i och för sig rätt mycket debutbok. Väldigt bra men lite valhänt och osäker. Så han kanske fick värsta ångesten efter Beach och kunde inte skriva.)
I alla fall. Läs den. Eller nej, gör inte det, för jag ger med min övedramatiska text folk sjukt höga förväntningar, så alla skulle hata den sedan.
Jag vill se filmen snart, även om jag misstänker att den suger.
