Dimma

Jag har feber. Allt är dimma och skärande huvudvärk.

När jag får feber är det som den berusning jag aldrig upplever eftersom jag inte dricker alkohol.
Det är ett fascinerande tillstånd, en annan liten verklighet.

vi hörs när jag är frisk igen. adjöken.
0 kommentarer

Ett litet slag för normer

Ruskigt trött nu efter att ha hängt med pojkvännen på ett intressant men stundals rätt segt möte hela kvällen. Men jag ville ändå gärna skriva något jag har funderat kring under dagen. (Nja, funderat kring att skriva om - själva ämnet har intresserat mig de senaste tio åren, typ.)

Jag tror att en förödande utveckling för den politiska debatten, och diskussionen kring hur vi faktiskt ska få ett samhälle som gör det bättre för folk, är att det har blivit stigmatiserat att värdera. Att faktiskt ha starka kärnvärderingar, och våga stå för dem. I vår intensiva längtan efter tolerans har vi någonstans kommit så långt i det toleranta att man inte längre får tycka att något beteende, någon företeelse är bättre eller åtminstone mer önskvärd än någon annan. Värderar man något högre än någonting annat kan man ju riskera att kränka, förtrycka eller förminska någon grupp som uppskattar just det man inte värderade så högt.

Ett annat sätt att se på saken är förstås att man har skaffat sig en kärnvärdering, men också bara en enda: det viktigaste är att alla får välja själv. Men så länge någon har valt något själv har vi ingen rätt att moralisera över beteendet. Så länge en person har valt det själv måste det vara rätt för den personen, och jag har ingen rätt att uttrycka att jag tror att något annat skulle vara lämpligare eller mer önskvärt.

Detta kan låta ganska fint i teorin, ändå. Folk ska få välja själva, så blir det nog bra. Och även om jag inte längre är liberal tycker jag absolut att det är viktigt att ge människor frihet att bestämma över sina egna liv. Men jag tror inte på det som det enda värdet, och jag tror att det är viktigt at våga driva andra saker också. Jag har varit involverad i alltför många givande diskussioner som enbart avslutas med klichén "tja, allting är relativt". Jovisst, någonstans kan allting ses som relativt, men för att över huvud taget klara av att leva blir vi tvungna att göra vissa grundantaganden om vad vi tror är bra och vad vi tror är dåligt. Jag personligen tror till exempel att det är dåligt att skära sig i armarna, att röka cigaretter och att sova för lite. Jag tror att det är bra att umgås med folk man tycker om, njua av de vackra detaljerna i vardagen och att promenera.
På samma sätt tycker jag att man på samhällsnivå, i opinonsbildningen, absolut ska kunna uttala sig om vad man tror är bra och vad man tror är dåligt för människor. Att man ska våga stå upp för någon form av värderingar, någon substans, i mycket högre grad än vad man gör idag.

Som allt det här pratet om att man ska krossa alla normer, till exempel, som man hör lite hipp som happ både från höger och vänster. Har ni också hört det? Vaddå "krossa alla normer"?
Normer är fantastiska. Utan normer skulle mänskliga samhällen inte fungera. Vi har normer för hur vi talar till varandra, hur man beter sig i det offentliga livet. Vi har normer för hur vi bygger hus, tolkar statistik, använder ord. Vi har en norm som säger att man inte spottar folk i ansiktet, den tycker jag är rätt bra. Och så har vi visst en annan norm som säger att man inte ska döda varandra, den gillar jag rätt skarpt.
Sedan finns det förstås folk som bryter mot normerna. Det finns det alltid. Som jag uppfattat definitionen av en norm, är det helt enkelt 1. Vad de flesta gör och 2. Vad de flesta förväntas göra.

De som talar om att "krossa alla normer" brukar förstås inte bokstavligen mena alla, eftersom de flesta normer är så självklara att vi inte ens reflekterar över dem. Man riktar oftast in sig på någon specifik norm som är ond, till exempel heteronormen eller olika typer av könsnormer. Men jag saknar ofta någon egentlig argumentation för varför de här normerna är så problematiska. Oftast verkar argumentet vara att de är vidriga per definition, för att de är normer, för att de innebär att man förväntar sig att vissa människor ska vara på ett visst sätt. Men jag har svårt att köpa det argumentet. Vi kommer alltid att förvänta oss att människor ska vara på ett visst sätt. Det går inte att ta bort en norm, det går bara att ersätta den med något annat. Många gånger saknar jag de där alternativen, att man visar på att man faktiskt funnit något nytt och bättre.
Framförallt heteronormsdebatten, som jag tycker tagit absurda proportioner. Vaddå heteronormen? Varför är den ond?
Det vanligaste är att människor är heterosexuella. Det vanligaste är att man försöker leva i monogama förhållanden mellan två personer, och att man vid något tillfälle försöker skaffa barn. Eftersom detta är det vanligaste, är det också i någon mån vad folk förväntar sig eftersom det är "så det brukar bli". Med det här säger jag inte att det är fel att vara homosexuell (är själv bisexuell, om det nu på något sätt ger ökad trovärdighet), jag säger inte att de som avviker från den här normen ska brännas på bål och stigmatiseras. Jag säger bara att jag inte förstår varför den här normen ska elimineras. Vad ska den ersättas med? Vad är det som är så mycket bättre? Vad är det som gör att den här normen inte är funktionell?

Normer är praktiska, funktionella och ett sätt för människor att strukturera upp verkligheten. Vi behöver dem. Diskussionen borde inte handla om ifall de ska finnas, utan hur de ska se ut.


3 kommentarer

Tack, korrigering och en liten presentation

Igår hade jag 9 unika besökare på min blogg. Idag har jag haft drygt 4000, och mer än 6000 sidvisningar. Det är ganska fantastiskt, och fascinerande, inte minst.
Och snart 200 kommentarer på gårdagens inlägg, att jämföra med de vanliga noll. Det är jag otroligt tacksam för; de gör mig helt enkelt väldigt, väldigt glad.

Dock kan jag komma med en liten korrigering. Jag var tidigare aktiv i Liberala Ungdomsförbundet, och till och med under en period ordförande för Uppsaladistriktet, men jag är det inte längre och jag kallar mig inte heller längre liberal. Kortfattat kan man säga att jag har rört mig vänsterut, främst i synen på det ekonomiska, och att jag också många gånger i Luf kunde uppleva en känsla av hyckleri i de kretsarna, en önskan att föra teoretiska diskussioner men ingen önskan om att leva som man lärde. När inte ens liberalerna kunde leva som den ultimata liberala människan, fick jag svårt att tro att man skulle kunna skapa ett samhälle byggt på tanken att alla kunde leva som den ultimata liberala människan. (Kopplat till konsumentmakt, exempelvis.) Men jag kommer att återkomma till detta i framtida inlägg.

I övrigt - hej på er allihopa. Många av er kom kanske bara hit via Politiskt Inkorrekt och har inga tankar på att följa bloggen i framtiden, men några har i alla fall sagt att ni kommer att följa bloggen i framtiden. Välkomna i så fall. Det kommer att bli mycket mer politiskt här i framtiden än vad det har varit hittills. (Fast den som är enträgen kan hitta en del politiskt i arkiven. Det är bara hopplöst okategoriserat).

Mitt namn är Ulrika Nettelblad, jag är snart arton år gammal och nybliven Umeåbo. Om dagarna skriver jag på en roman, om kvällarna pluggar jag språk med min pojkvän och dricker te. Världen fascinerar mig; därför skriver jag om den.

klart slut.
11 kommentarer