Jag har feber. Allt är dimma och skärande huvudvärk.

När jag får feber är det som den berusning jag aldrig upplever eftersom jag inte dricker alkohol.
Det är ett fascinerande tillstånd, en annan liten verklighet.

vi hörs när jag är frisk igen. adjöken.

Ruskigt trött nu efter att ha hängt med pojkvännen på ett intressant men stundals rätt segt möte hela kvällen. Men jag ville ändå gärna skriva något jag har funderat kring under dagen. (Nja, funderat kring att skriva om - själva ämnet har intresserat mig de senaste tio åren, typ.)

Jag tror att en förödande utveckling för den politiska debatten, och diskussionen kring hur vi faktiskt ska få ett samhälle som gör det bättre för folk, är att det har blivit stigmatiserat att värdera. Att faktiskt ha starka kärnvärderingar, och våga stå för dem. I vår intensiva längtan efter tolerans har vi någonstans kommit så långt i det toleranta att man inte längre får tycka att något beteende, någon företeelse är bättre eller åtminstone mer önskvärd än någon annan. Värderar man något högre än någonting annat kan man ju riskera att kränka, förtrycka eller förminska någon grupp som uppskattar just det man inte värderade så högt.

Ett annat sätt att se på saken är förstås att man har skaffat sig en kärnvärdering, men också bara en enda: det viktigaste är att alla får välja själv. Men så länge någon har valt något själv har vi ingen rätt att moralisera över beteendet. Så länge en person har valt det själv måste det vara rätt för den personen, och jag har ingen rätt att uttrycka att jag tror att något annat skulle vara lämpligare eller mer önskvärt.

Detta kan låta ganska fint i teorin, ändå. Folk ska få välja själva, så blir det nog bra. Och även om jag inte längre är liberal tycker jag absolut att det är viktigt att ge människor frihet att bestämma över sina egna liv. Men jag tror inte på det som det enda värdet, och jag tror att det är viktigt at våga driva andra saker också. Jag har varit involverad i alltför många givande diskussioner som enbart avslutas med klichén "tja, allting är relativt". Jovisst, någonstans kan allting ses som relativt, men för att över huvud taget klara av att leva blir vi tvungna att göra vissa grundantaganden om vad vi tror är bra och vad vi tror är dåligt. Jag personligen tror till exempel att det är dåligt att skära sig i armarna, att röka cigaretter och att sova för lite. Jag tror att det är bra att umgås med folk man tycker om, njua av de vackra detaljerna i vardagen och att promenera.
På samma sätt tycker jag att man på samhällsnivå, i opinonsbildningen, absolut ska kunna uttala sig om vad man tror är bra och vad man tror är dåligt för människor. Att man ska våga stå upp för någon form av värderingar, någon substans, i mycket högre grad än vad man gör idag.

Som allt det här pratet om att man ska krossa alla normer, till exempel, som man hör lite hipp som happ både från höger och vänster. Har ni också hört det? Vaddå "krossa alla normer"?
Normer är fantastiska. Utan normer skulle mänskliga samhällen inte fungera. Vi har normer för hur vi talar till varandra, hur man beter sig i det offentliga livet. Vi har normer för hur vi bygger hus, tolkar statistik, använder ord. Vi har en norm som säger att man inte spottar folk i ansiktet, den tycker jag är rätt bra. Och så har vi visst en annan norm som säger att man inte ska döda varandra, den gillar jag rätt skarpt.
Sedan finns det förstås folk som bryter mot normerna. Det finns det alltid. Som jag uppfattat definitionen av en norm, är det helt enkelt 1. Vad de flesta gör och 2. Vad de flesta förväntas göra.

De som talar om att "krossa alla normer" brukar förstås inte bokstavligen mena alla, eftersom de flesta normer är så självklara att vi inte ens reflekterar över dem. Man riktar oftast in sig på någon specifik norm som är ond, till exempel heteronormen eller olika typer av könsnormer. Men jag saknar ofta någon egentlig argumentation för varför de här normerna är så problematiska. Oftast verkar argumentet vara att de är vidriga per definition, för att de är normer, för att de innebär att man förväntar sig att vissa människor ska vara på ett visst sätt. Men jag har svårt att köpa det argumentet. Vi kommer alltid att förvänta oss att människor ska vara på ett visst sätt. Det går inte att ta bort en norm, det går bara att ersätta den med något annat. Många gånger saknar jag de där alternativen, att man visar på att man faktiskt funnit något nytt och bättre.
Framförallt heteronormsdebatten, som jag tycker tagit absurda proportioner. Vaddå heteronormen? Varför är den ond?
Det vanligaste är att människor är heterosexuella. Det vanligaste är att man försöker leva i monogama förhållanden mellan två personer, och att man vid något tillfälle försöker skaffa barn. Eftersom detta är det vanligaste, är det också i någon mån vad folk förväntar sig eftersom det är "så det brukar bli". Med det här säger jag inte att det är fel att vara homosexuell (är själv bisexuell, om det nu på något sätt ger ökad trovärdighet), jag säger inte att de som avviker från den här normen ska brännas på bål och stigmatiseras. Jag säger bara att jag inte förstår varför den här normen ska elimineras. Vad ska den ersättas med? Vad är det som är så mycket bättre? Vad är det som gör att den här normen inte är funktionell?

Normer är praktiska, funktionella och ett sätt för människor att strukturera upp verkligheten. Vi behöver dem. Diskussionen borde inte handla om ifall de ska finnas, utan hur de ska se ut.

Igår hade jag 9 unika besökare på min blogg. Idag har jag haft drygt 4000, och mer än 6000 sidvisningar. Det är ganska fantastiskt, och fascinerande, inte minst.
Och snart 200 kommentarer på gårdagens inlägg, att jämföra med de vanliga noll. Det är jag otroligt tacksam för; de gör mig helt enkelt väldigt, väldigt glad.

Dock kan jag komma med en liten korrigering. Jag var tidigare aktiv i Liberala Ungdomsförbundet, och till och med under en period ordförande för Uppsaladistriktet, men jag är det inte längre och jag kallar mig inte heller längre liberal. Kortfattat kan man säga att jag har rört mig vänsterut, främst i synen på det ekonomiska, och att jag också många gånger i Luf kunde uppleva en känsla av hyckleri i de kretsarna, en önskan att föra teoretiska diskussioner men ingen önskan om att leva som man lärde. När inte ens liberalerna kunde leva som den ultimata liberala människan, fick jag svårt att tro att man skulle kunna skapa ett samhälle byggt på tanken att alla kunde leva som den ultimata liberala människan. (Kopplat till konsumentmakt, exempelvis.) Men jag kommer att återkomma till detta i framtida inlägg.

I övrigt - hej på er allihopa. Många av er kom kanske bara hit via Politiskt Inkorrekt och har inga tankar på att följa bloggen i framtiden, men några har i alla fall sagt att ni kommer att följa bloggen i framtiden. Välkomna i så fall. Det kommer att bli mycket mer politiskt här i framtiden än vad det har varit hittills. (Fast den som är enträgen kan hitta en del politiskt i arkiven. Det är bara hopplöst okategoriserat).

Mitt namn är Ulrika Nettelblad, jag är snart arton år gammal och nybliven Umeåbo. Om dagarna skriver jag på en roman, om kvällarna pluggar jag språk med min pojkvän och dricker te. Världen fascinerar mig; därför skriver jag om den.

klart slut.

I afton redigerar jag en roman, klottrar idéer på en annan och väntar på att min pojkvän ska komma hem från sin träning så att jag kan diskutera världen, politiken och allt det där andra med honom en liten stund.
Efter det ska jag gå på en gratis tårtbuffé för alla som är nya i stan.
Gratis tårtbufféer på fredagkällar är aldrig dåligt.

Jag är så van att ständigt pendla mellan Umeå och Uppsala nu. Varje gång jag ska åka, oavsett om det är från Uppsala eller från Umeå, skriker något i mig att jag inte vill. Jag vill vara kvar. Ha en permanent plats över oöverskådlig tid som är min och där jag ska få vara länge, utan att plötsligt kännas att jag ska ryckas upp direkt igen med de späda rötter jag redan hunnit gro.

Och nu bor jag här. I Umeå. I staden där en oproportionerlig andel kvinnor tycks vara blonda. Där vintern är evighetslång utan att jag tror att det kommer att göra mig något, för det finns sängar att bygga iden i. I lägenheten, den som ligger så centralt att jag äntligen kan få utlopp för mitt ständiga behov av att omge mig med människor utan att behöva prata med dem. Lägenheten som har så fina golv.
Och en så fin mansperson. Som luktar så gott.

Jag börjar bygga en egen värld här nu. Det finns en behaglig känsla av att allt det som har gjort mig så illa, som har gjort så ont - för det har varit så mycket, och det har gjort så ont - faktiskt är borta nu. Förflutet. Det fanns mycket som var förflutet redan i Uppsala. Det handlar egentligen inte om att jag har flyttat ifrån några problem. Men det handlar om att jag har flyttat ifrån minnen. Som om varje doft, varje plats, varje vy i Uppsala ibland verkar bära på minnen från en Ulrika som varit ledsen, liten och rädd. Och det här är något annat.

Jag vet inte om jag är lycklig nu, och det är inte hller vad jag begär. Det finns något i mig - kanske är det helt enkelt mitt intellekt - som gör att världen lätt understimulerar mig, något kopiöst. Världen kan tyckas så simpel, smutsig, banal. Jag har under nästan tio års tid kompenserat det med att göra mig själv olycklig, på olika intrikata vis. Saken med själslig smärta är nämligen att även när den är vedervärdig kan den åtminstone tyckas påtaglig, som om någonting händer.
Och det kan vara svårt att i ett trollslag bara ersätta det där med någonting annat.

Lycka är en diskussion vi inte ens behöver föra nu. Jag är produktiv. Jag läser mycket böcker. Jag sover bredvid en vacker man. Jag har - äntligen! - orkat ge mig in i seriösa politiska funderingar och diskussioner igen.
Jag dricker järnbrustabletter och äter färskost med vitlökssmak (fast inte samtidigt).

Man behöver kanske inte alltid begära så mycket mer av livet.

Jag hittade en gammal text fråpn 2006, då jag var tretton år gammal och liten och tonårsledsen (och gaaaah så olyckligt kär).
låt oss nu läsa och tänka på tonårstider tillsammans.

gammal text

Vi har gått över tiden, jag tror vi vet det båda två

att värkarna borde komma nu

vattnet borde gått

 

allt det de säger, i sjukhusserierna och annat dramatiskt

 

ja, vi har då sannerligen gått över tiden

låt oss säga… ett år minus nio dagar?

Det blir 356

 

(dagar)

 

Inga värkar synes än,

men smärta har det kanske tillfogat oss, även om man nästan frågar sig

om det är värt att bry sig om

 

jag menar, ingen är ju egentligen skadad

 

du vet min vän det händer så pass ofta att jag tänker att du är ju så vanlig, vad är du värd?;

men det spelar ingen roll

jag har börjat ifrågasätta allt nu, så egentligen ser jag inget värde i något men jag tror att ibland när jag tänker på dig är det nästan så att jag kan bry mig om

(det är väl rätt uppenbart att man bryr sig om när man ligger utslängd med måttband & toalettstolar, glänsande porslin, & önskar & hoppas & tror att man faktiskt kunde sluta gråta för det gör så ont i kroppen efter ett tag);

 

Det är som fiktion

 

Baby baby, vi har gått så långt att det är vi som börjar bli fenomenet Överburenhet

 

Vi skapar ord och melodier sedan målar vi dem till kristaller,

men för guds skull (fast egentligen bara för din);

för vem gjorde försköning någonsin någon nytta?

 

(jag är medveten om att det existerar ett antal exempel på det hela, på nytta, och ett antal argument till varför lögner är ett så bra & praktiskt & underbart sätt att förtränga minnet av sin egen existens)

 

Bang bang, my baby shot me down;

Bang bang indeed.

Idag är det val, men jag får inte rösta för jag fyller inte 18 förrän i december! Hoho hoho!

Är ni liberaler, som jag en gång var, och bor i Uppsala, som jag en gång gjorde, kan ni ju kryss Carl Nettelblad. Då får ni i alla fall in bra genetiskt material i riksdagen, om än inte från rätt ideologi.

Och vad ska jag, röstlösta men inte tröstlösa individ då sysselsätta mig med under denna fina dag? Tja, medföljande av andra till röstlokalen har redan skett. Kvällen bjuder först på ett prova-på-yoga-pass, och därefter ciderdrickande (eller dryck med ciderkaraktär heter det väl formellt sett för de där fina alkoholfria sakerna) och valvakande.

För övrigt: jag efterlyser åter en gång huskurer mot förkylningar. Eller bara vad man ska göra mot dem. Någon som aldrig blir sjuk? Vad GÖR ni?

För jag är alltid sjuk och det suger.