Snön och förra helgen
Dagarna är novembergrå nu. Löven frasar visserligen när man trampar på dem, och de få vattenpölarna man hittar är isiga nog för att en treåring kiknande av skratt ska kunna glida över dem, men det finns ingen snö.
Det finns bara frusen asfalt och bruna löv i träden. Eller helt kala träd. Och det är nästan alltid mörkt.
Det finns bara frusen asfalt och bruna löv i träden. Eller helt kala träd. Och det är nästan alltid mörkt.
Förra helgen var som ett annat liv, för då fanns det snö. Älskar, älskar snön:
Snöutsikten när man går till sitt forskningsjobb för att se om ens kraschade dator är i funktion igen (det var den inte, någon dag måste jag ta mig dit kontorstid - hur det nu ska gå till - och fixa det...)
Varmmössan som kommer fram och får en att se ut som en moskvabo.
Gullungarna som bullas upp i åkpåsar och älskar snön mer än vad man själv gör.
Gratis mat och fika i kulturhuset i kvarteret, sådant som smakar ännu bättre efter långfärder i snöstormar än efter vanliga novemberregnspromenader. Framförallt om man får finsällskap.
Glädjen när man hittar barnfilm på övervåningen i kulturhuset. Hon var helt förhäxad, dottern, satt med kudden hårt mot kroppen på sin lilla stol och ville aldrig gå därifrån.
Och när man kommer hem, genom snöstormen, ser yrvädret vina utanför rutorna och kryper upp i soffan med en kopp kolate och läser sin egen bok. Den man ska göra till något fenomenalt fantastiskt bra. Då är livet bara riktigt gott.
Den här helgen trotsar vi sömnbrist och novembertyngd istället, men det blir en annan historia.