Genialiteten
Låten jag refererade till igår var förstås Loner phase med Cold Wae Kids. Titta på den live nedan.
För hur skulle jag inte kunna älska något som inleds med
they're calling you a genius
is that why you're acting so competitive
and even if they mean it
don't let the feeling get to you're head
Igenkänningsfaktorn lite för hög, antar jag. Kanske inte så att folk kallar mig geni hela tiden, vi behöver inte gå till excesser nu här. Men folk brukar kunna bli imponerade på ett sätt jag inte kan hanteera, jag kan inte relatera till den bilden av sakers tillstånd. Jag ser liksom inte det här som skulle vara så extraordinärt. Jag ser bara Ulrika.
Ständigt mitt i denna känsla av otillräcklighet, av att det finns större mål att sträva mot som diskvalificerat allt jag åstadkommit.
Ständigt denna misstänksamhet mot hur någon kan påstå något annat. Att alltihop jag redan gjort är alldeles tillräckligt bra.
Det är en av alla tusen saker som är så läkande med barnen. Skapar något slags lugn i alla tankar.
Det spelar ingen roll för dem det där, vad man gör. De varken imponeras eller chockeras.
Bara man är. Det är alldeles tillräckligt.