Nettelblad

Det hände att jag inte kunde sova. Kanske en natt. Kanske många nätter. Man skulle senare fråga mig, och jag skulle inte kunna svara. Man skulle senare fråga mig, och jag kunde inte svara, för… Tiden. Tiden, det är ett märkligt och obestämbart fenomen, precis som fenomeneter ”Hur många gånger”, det fenomen som handlar om att ett antal kan bestämmas och avgränsas från alla dessa andra antal som virvlar omkring oss. Som näckrosblad på vattnet, när motorbåtar plötsligt bryter tystnaden.
  Men det hände att jag inte kunde sova på natten. Kanske var det en natt. Kanske många nätter. Kanske hela mitt liv.
   Kanske hände det att jag låg mellan lakan som solkats av många dagars (för det tenderade alltid att finnas dagar emellan, dagar som separerade alla dessa märkliga ändlösa nätter från varandra), lakan som solkats av många dagars vridningar och svettningar och kroppsliga och själsliga lidanden.

   (För det fanns dagar då jag vägrade gå upp ur sängen, någonsin. Kanske en dag, kanske många dagar. Kanske alla dagar någonsin.
  … och det anns andra dagar. Dagar då män jag en gång känt och som en gång eller kanske fortfarande trodde sig känna mig, då sådana män besökte mig och min trasiga kropp, i min nästan hela säng, och jag lade mig platt under dem, som en kanin.

   Jag var alltid en skicklig kanin.)

   Men kanske hände det att jag låg mellan lakanen, mina nersolkade, och – på den här punkten känner jag mig faktiskt övertygad, mer övertygade (om än plågsamt, smärtsamt) än vad jag är om någon annat som kan ha hänt under denna tidpunkt i mitt liv – kanske att jag i mina svettiga hoptrasslade sängkläder drabbades av insikten att jag älskade honom.

  Att jag faktiskt – åh gode gud – älskade honom.

  Och kanske att jag brukade fråga mig: vad gör man med en insikt?

  Min Gud, som inte längre finns hos mig, om du någonsin gjort det: förklara för mig. Vad gör man med en sådan insikt?