Geotranscendens, egocentrism etc
Planerar för en trip till Uppsala nästa helg, som mest kommer innebära att sjunga med en massa andra människor i ett jubileum för en kör jag en gång var med i. Och som jag också var dramaassistent för, något år, vilket var så sjukt roligt.
Och så sjukt förflutet. Det är så mycket jag har gjort i mitt liv som bara finns där, och som var. Nu är annat, nu är nytt.
... många gånger grips jag av känslan av att vara färdig. Av att ha levt hela livet nu och vara sådär lagom trött men ändå nöjd som man är i slutet. Det var ett uppdrag, det var besvärligt, jag fullbordade det. Det blev bra till sist. Blev bra, så där som saker ofta blir fast man förväntat sig någon mycket mer brutal och obehaglig utgång för det hela.
Och sedan inser jag att nej, jag är arton år gammal. Kanske har det inte ens riktigt börjat ännu.
Och det är en ganska omvälvande tanke.
Jag tänker mycket på att skriva men gör det desto mindre. Det var så självklart när jag hade mitt halvår då jag verkligen skulle göra det - nu mer förvirrande. Mest för att min hjärna inte vet hur den ska kategorisera det. Är det ett överflödigt lustbeteende eller något essentiellt för mig? Är det rentav nyttigt, något jag ska ge prioriterad tid? Jag kan inte förhålla mig till det, vet inte längre vad jag vill med det, vet inte längre vad jag vill med de två böcker som ligger där och väntar på att jag - mer eller mindre - ska lägga en sista hand vid dem och sedan skicka in dem till förlag. Vet inte hur jag ställer mig till den potentiella begåvning jag påstods ha inom det där området - skrivandet - och om jag vill veta av den.
Så lite bekräftelse för så mycket arbete. Som samtidigt inte ens är arbete, för jag vet hur levande jag känner mig när jag skriver. Och samtidigt är det ett försök att kommunicera med en omvärld, det är inte rent egoistisk och för egen del även om det huvudsakligen kanske är det, och när en omvärld kanske inte tycks uppvisa så stort intresse för mina kommunikationsförsök...
... kommunikation! Med andra människor. Det analyserar jag också, nuförtiden. Det är ju en så kallad terminsstart och programstart jag befinner mig i och med det följer ju att bekanta sig med andra. Min låga självkänsla, min ständiga självmedvetenhet, min sportkommentator/recensator-röst av allting jag gör och allt som pågår lägger ständiga krokben för mig. Det är svårt när man inte har en given roll. Jag älskar att ha en given roll, ett uppdrag. Det kan göra mig till en fantasisk ledare ibland. Jag bara styr upp allting och försöker se till att alla har det bra och samtidigt att man når målet.
Men när det bara är det här... umgänget. I stora grupper. Man ska försöka fånga någon som vill bli ens vän. Man ska försöka göra sig själv till en intressant historia. Samtidigt inte dominera samtalet.
Min inre kommentator tycks gå på speed, ungefär lika mycket som mitt hjärta, när jag ställer mig i grupperna och försöker se söt ut och säga vettiga saker. Nu skrattar du för högt och omotiverat länge Ulrika, berättar den, och nu var det alldeles för lite. Ditt leende är stelt och se upp! nu har du visst din dåliga hållning igen och NEJNEJNEJ nu kopplades besserwisser-tendensen på! vi har ju pratat om det här Ulrika! osäkerhet i sociala sammanhang underlättas aldrig om du försöker visa att du minsann kan saker, ingen bryr sig! och titta på deras ögon! du ser på deras ögon när de tittar åt andra håll att de försöker ta sig härifrån för den här situationen, det här samtalet, den här samtiden börjar uttråka dem och den uttråkningen håller de just nu på att börja förknippa med DIG.
Jag säger åt min röst att den är dum i huvudet. Jag repetar ryska kasusböjningar i min hjärna för att göra något med all den där extrakapaciteten den besitter och älskar att ägna åt mental självförnedring. Jag plockar en nöt ur min nötpåse som jag alltid har med mig för att världen är så mycket mer skrämmande när man har lågt blodsocker. Fast jag inte är hungrig. För man ser så mycket bättre ut när man gör något. Som en vettig aktiv människa som inte bara står där som en klump kött.
tuggtuggtugg och folk tror man har någonting på gång. funkar jämnt.
Jag gör mig väldigt bra i tvåpersonskontakter. Bara jag och någon annan, ett fikabord mellan oss, varsin kopp te och många timmar. Jag är bra på att lyssna och ställa de rätta frågorna. Jag är inte en social katastrof; mest behöver jag legitimitet. Jag behöver ha fått en bekräftelse på att jag verkligen är önskad och att jag verkligen får vara med. Att bara spontant ta mig rätten att existera i social samexistens med andra, att bara prata för att jag är där och att det på något sätt skulle ge mig rätten att uttrycka mig, är en svårighet.
Inte oöverkomlig förvisso.
Jag vet inte ens vad jag skriver längre.
Bara att det är mycket.
Som att slänga ut en flaskpost i vakuum.
... ett kontaktsökande med ingen alls och alla som finns. Jag skriver för sällan, det är nog det som är grejen. Min kropp och min hjärna och mitt alltihop vill inte sluta när vi väl har börjat.
kommunicerar mig hel, och allt det där.
Men nu vill jag äta mandariner. Adjö.