Haha

Pendlar mellan hopp och förtvivlan, verkligen. Fast även när jag hoppas har jag lite förtvivlan. Vet inte om jag kommer att klara tentan faktiskt, men har blivit mer religiös än på ett år och ber varje kväll till varje makt som kan tänkas hjälpa mig att jag ska göra det.
Inte för att det är så jävla viktigt - jag är övertygad om att klara omtentan, det handlar inte om bristande förståelse eller dum-i-hjärnan, det är bara att jag har för lite tid och av en mängd olika skäl inte kan förväntas jobba på maxkapacitet just nu. Men för att JAG VILL INTE. JAG VILL INTE GÖRA OMTENTA. Jag vill släppa det här! Cellbiologi ska vara ett förlorat kapitel, anatomins förlovade landskap ska leda till nya plågor, njutningar och upptäcksfärder.

Pluggar hela dagarna men ändå inte, för ibland orkar jag inte alls. Följer andra i klassens facebookstatusar och tycker de verkar vara så duktiga, men försöker på något stört sätt ibland också trösta mig, typ "aha! hon skriver att hon inte har pluggat hela metabolismen! det har inte jag heller, och hon är ju så smart och fantastisk, så då kommer jag säkert att klara tentan!"

som om det handlade om att jag var så smart och ofantastisk.
Inte direkt.

Nåväl, mina vänmer. På fredag avgörs det (om än med dröjsmål på tre veckor innan jag vet säkert). Sedan är det sommarlov, oavsett. SOMMARLOV.

halleluja.
Allmänt
0 kommentarer