Bronkiell pulmonell och underbart snäll
Det går faktiskt riktigt bra, livet.
Men herregud vad det här programmet är stressigt och galet. Jag förstår att läkare är en yrkeskår med massor av kollegialt stöd men också hålla-varandra-om-ryggen-tendenser - en läkarutbildning är ju typ som att ha en livskris varje månad. Inte konstigt att man känner sympati med folk som vet vad det handlar om.
Nu blir det mer respiration, sedan blir det mer cirkulation, och funderingar över hur jag ska kunna få ett besök av föräldrar och syster att gå ihop med studierna. Min faders förhörande-förmågor och en bebis förmåga att agera charmtroll medan jag kikar i böcker torde vara metoden.
Hon har fått massor av sånger förresten, min dotter. Uppenbarligen är barnvisor egentligen min sanna talang.