Skrivkrampen, en update
Redigerar gamla texter, fast jag inte vet vad jag ska använda dem till. Det är lättare än något annat - det är ju redan skrivet, nu ska det bara förbättras. Det känns som om jag vet vad jag håller på med, till skillnad från när jag försöker skriva något nytt.
Försöker påminna mig om att det inte är så viktigt. Det är bara text, och en himla massa ord. Det är inte världspolitik eller kärnvapenkrig, det är inte ens verkligheten när den överväldigar en. Är bara text, text, text, och även om jag växt upp med känslan av att jag har en begåvning och en inriktning i hur min hjärna fungerar som lämpar sig väldigt väl för text finns det inget som säger att det är något jag måste göra, på riktigt. Det finns inget i hur jag byggt mitt liv som tvingar mig att någonsin skriva en till bok eller visa mina texter för en annan människa igen.
Ser fram emot när forskningen börjar i juli i stället. Tror min hjärna behöver någonting, någonting helt annat, som kan väcka den till liv.