Nettelblad

Det glimtar av vår idag, mellan moln på himlen anar vi sol för första gången på länge. Än är det bara februari och trots smältdropparna är jag övertygad om att vintern kommer åter, men känslan är en annorlunda, luften varmare, uppenbart att det är på väg.

Jag hade gärna behållit vinter ett tag till. Vinter är tryggt för mig, jag tycker inte om vår. Det finns så mycket förväntningar i den, så mycket smuts och ljus och förvirring. Vårar känns upplösta, spontana och desorganiserade. Jag tror det är tjusningen hos dem, för många. Man släpper studier några timmar för länge i maj för att istället bara ligga i solen mot en husvägg och äta alldeles för mycket glass. Jag håller med om att det låter härligt i teorin, men det passar mig aldrig i praktiken.

 

Jag tycker om struktur, hårt arbete och häftiga mål att uppfylla.
Roligare än så är jag inte, sorry.

 

Vår igen påminner i alla fall om hur mycket som har hänt, trots att det bara har gått ett år. För ett år sedan hade jag just börjat med mitt krönikejobb, pluggade alldeles för lite och trodde att jag ville ha ett till barn men att det skulle ta lång tid att få ett. Jag var livrädd för kliniska terminerna som skulle börja till hösten, kände mig helt kompetent och var nästan övertygad om att det var nu på klin det skulle märkas att jag faktiskt inte är så himla duktig som alla verkar tro.

 

Sedan dess har jag flyttat till en större lägenhet, gift mig, fått en lillebror till vår storflicka, skrivit en roman, klarat hela sjätte terminen utan att bli upptäckt som en klinisk katastrof, fortsatt vidare in på termin sju och tillbringat en sommar med forskning. För att vara ett år där många inplanerade bedrifter fick gå lite mer på halvfart eftersom jag blev så sanslöst trött av att vara gravid på ett sätt jag inte räknat med (eftersom jag inte räknade med att vara gravid så snart över huvud taget), blir jag i backspegeln förvånad över hur mycket som blev bra ändå.