Ordinärt, min kära Nettelblad
Oktobermorgnar, oktoberkvällar. Frost och täckbyxor i mörker, sol och jackan av under dagens hetaste stunder. Experiment som ska köras - chop, chop, chop. Din handledare måste tycka att du är duktig, säger en av försökspersonerna, som sitter här en fredagkväll.
Det är en lustig tanke som aldrig skulle ha slagit mig.
Den lustiga tanken växer, under en kvällspromenad. Jag tänker på hur jag måste verka utifrån, och hur jag alltid glömmer det. Hur ambitiös andra tror att jag är. Fast jag mest travar på i ulrikisk nyfikenhet.
Det är inte så att jag inte behöver vad andra människor behöver. Typ vila. Det är mest att när jag producerar, då producerar jag. Chop chop chop - fem krönikor. Chop, chop, chop - tio experiment. Sedan portioneras resultaten ut långsamt, över tid, så det ser ut som att jag alltid är igång. Medan jag i själva verket sitter hemma framför datorn, ammar ett barn och äter min favoritcraving för tillfället (jag har alltid cravings på udda saker, inte bara som gravid. Nu, till exempel: grönsakssoppa på burk. Och knäckebröd med centimetertjockt lager Bregott och burk-majs utstrött ovanpå).
Vad jag vill säga med det?
Tja, mest att det är lätt att tro utifrån att andra är så överjordiskt extraordinära. Inifrån en påstått extraordinär människas huvud kan jag bara berätta att jag är mest en människa jag också. Med ovanligt rufsigt hår, för att jag inte kommer ihåg att borsta det och inte har hunnit klippa det. Med en rödnäsa när jag vaknar om morgnarna för att så funkar min hud, som en annan alkis. Med en mättnadskänsla som aldrig sätter stopp efter första hektot brieost och sällan det andra heller.
Och det fullkomligt extraordinära är faktiskt gott nog.
klart slut, bebistjut!
Tja, mest att det är lätt att tro utifrån att andra är så överjordiskt extraordinära. Inifrån en påstått extraordinär människas huvud kan jag bara berätta att jag är mest en människa jag också. Med ovanligt rufsigt hår, för att jag inte kommer ihåg att borsta det och inte har hunnit klippa det. Med en rödnäsa när jag vaknar om morgnarna för att så funkar min hud, som en annan alkis. Med en mättnadskänsla som aldrig sätter stopp efter första hektot brieost och sällan det andra heller.