Nettelblad

 

Jag brukade vara så rädd för allting, att jag till slut inte var rädd för någonting.

När jag var fjorton, femton, sexton, sjutton, arton. Övertygad om att jag inte skulle klara de mest grundläggande sysslor. Beställa en kaffe, starta en diskmaskin, byta en glödlampa.

Folk pratade om att man måste skilja på självförtroende och självkänsla. Att det ena är tilltron till att man kan fixa det mesta, och det andra känslan av att man är värdefull oavsett vad man klarar av.

Det spelade ingen roll för mig på den tiden. Jag hade inget av dem.

 

*

I den där känslan, den där rädslan, föddes gränslösheten.
Så rädd för allting, att jag helt enkelt inte kunde vara rädd för någonting. Började tvinga mig att göra allting jag var rädd för. Och de små och stora sakerna, det var ingen skillnad.

Hjärtklappning inför att köpa en cappucino eller att spela låtar på en scen framför massa människor, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.

Prestationsångesten inför att byta en glödlampa eller inför att lära mig undersöka en människokropp, det var samma, i hjärnan var det samma. Jag bara körde.

Allting som verkade svårt, dessa omöjliga vatten-över-huvudet-uppdrag, alla livsval som liksom var where no woman has gone before - jag bara körde.
Fort, fort, och aldrig stanna, aldrig våga se mig om.

 

*

 

När jag var liten brukade jag spela snake på en mycket högre svårighetsnivå än vad jag klarade av. Som en övning, för att sedan gå ned till en nivå jag nästan klarade av, och plötsligt skulle den medelsvåra nivån kännas lätt.

Och det är väl vad jag gjorde med den här delen av livet. Mitt unga bli-vuxen-liv, jag spelade de åren på svåraste nivån. Kanske hade det varit klokare att ta det lugnare, men jag tror inte det alternativet fanns. Mitt alternativ var att bli stillastående, paralyserad av mina egna rädslor.

Men nu. I år blir jag tjugofem år gammal, alla populärvetenskapliga texter säger att det är då hjärnan växer färdigt. Nu. Det börjar bli dags att vrida ned hastigheten. Äntligen tror jag att jag kan.
Till något vanligt. En medelnivå. Stanna upp och förvalta allt det här magnifika jag råkade skapa. Känna stolthet bränna i bröstet, för omväxlingens skull.
Det är dags att snusa i nackar, kyssa älsklingsläppar, drivas av flow.

 

*

 

Men det jag mest vill säga är att kom ihåg det här:

det finns jävligt många vägar till att hitta hem.