Tankespridaren
”Men har du glömt kvar den igen”, säger min man en morgon när en ensam halvfull yoghurtförpackning står kvar på bordet som en rest av mitt kvällsmål. Bulligt svullen, som det ser ut när yoghurten börjar bli dålig.
”Det känns som om du inte tänker dig för när du gör saker. Dina tankar är någon helt annanstans.”
Är inte allas tankar på alla platser samtidigt?
”Vad tänker du på egentligen”, pressar han på. ”Vad tänker du på när du glömmer alla grejer framme?”
Vad jag tänker på när jag inte ställer in yoghurten i kylen?
Jag tänker på ljuset utanför köksfönstret om kvällarna, hur det faller i annorlunda vinklar nu, jag tänker på hur sorgsen jag brukade bli om våren förr om åren, hur de där förändringarna i ljuset riste till i mig,
och ljuset, de där vårarna när jag var nygravid
när jag låg illamående och slut och allt jag orkade var att ligga i soffan, se dammet dansa i solstrålarna och
jag tänker på hur avlägset allt det där känns och hur jag alltid trodde att detta med att ha väntat och fött barn är något som är av och på, man har eller man har inte, och om man har gjort det är man lugn sedan, det känns bekant,
men det känns som om det är något som hände en annan människa för en lång tid sedan och som jag minns som man minns skvaller en bekant berättat om en annan bekant
och jag tänker att att jag undrar om jag kommer att känna igen mig ifall jag någon gång blir gravid igen, om jag kommer att tänka: åh just ja det var det här som hände, det var det här som var
eller om det kommer att vara främmande upplevelse lika omskakande som första gången och kanske mer för första gången jag blev gravid var jag arton år då är allting omskakande och inget är omskakande för hjärnan är van vid ständig förändring och den har inte kapaciteten att bli rädd för vad som kanske kommer att hända den har ingen aning om framtid allt den har är impulsiva reaktioner
och jag tänker: vad skönt att vara tjugofem och inte arton
vad jag skulle säga till den där artonåringen om jag träffade henne:
det blir bättre än såhär
det kommer att bli bättre på sätt du inte kan föreställa dig
och hon skulle inte tro mig
Det berättar jag för honom, min man.
Allt jag tänker på när jag inte tänker på att man ska ställa undan maten efter sig.
Och vad tänker han på då, kontrar jag med, när han ser en yoghurt på bordet? Börjar han inte också tänka på tusen saker, oändliga spår av associationer?
”Jag tänker: där står en yoghurt på bordet. Har hon glömt den framme igen? Jag älskar henne. Men det där med yoghurten är dumt. Den blir ju dålig. Och hon borde komma ihåg.”
Och sedan, medan han häller bort surt luktande yoghurt, med ett leende så skrattgroparna blir tydligare:
”Särskilt som hon inte längre är typ arton år.”