Pojkprägling
Det finns något med nypubertala spruckna målbrottsröster och killvarianten av den där Puma-parfymen jag alltid hade när jag var tretton i alldeles för stora mängder så att det luktar över hela busshållplatsen. Det är något särskilt med de hesa skratten när de tjuvröker och vänder sig om för att kolla så att ingen lärare ser men att just den där blondinen med fejknaglar och snortighta jeans ser alldeles precis.
Men mest målbrottsrösten. När den spricker upp ur dem, tonårspojkarna, ungefär i takt med att deras finnar spricker och börjar var.
Det är ingenting jag tycker om. Definitivt inget som attraherar mig. Men det är något som skär genom tid, skär genom rum, rakt i min mage, kanske i mitt hjärta. För plötsligt är året 2006 och hur jag än försöker lyckas jag aldrig bli en nyblonderad tonårsflicka med fejknaglar som pojkarna blåser rök i ansiktet på och året är 2006 och jag ätnker att jag kommer nog alltid att vara tretton år gammal och förbannat ensam för det ligger nog i min natur.
Sedan kommer bussen och de ska inte med den, pojkarna. De ska bara stå där och röka. Jag åker ifrån dem och jag färdas sex år i överljudsfart. Färdas sex år och byter liv som jag byter tid.
Jag kommer aldrig tillbaka.