Fortsättningen
Tyvärr är det ju inte så, att bara för att man dra på någon gala i Stockholm och vinner något pris, kommer någon att skriva ens tenta åt en. Vi snackar alltså monstertenta i Sjukdomslära, symptom och diagnostik. Allting som kan gå fel i en människokropp och hur man ska upptäcka att det är fel, ungefär. Vi snackar tolkning av EKG och av mikroskopiska preparat, av labvärden och av vad en patient faktiskt berättar för en. Vi snackar sjukdomsmekanismer och hur de kontrasterar mot normalfysiologin och vi snackar en Ulrika som har suttit och gjort intervjuer i stället för att läsa tusensidorsböcker.
Så nu blir det till att skärpa sig.
Det känns som att jag är så massivt efter att jag aldrig kommer att ta igen det, men varje gång de tankarna kommer, då tänker jag tre saker:
1. Det finns en omtenta.
2. Jag födde barn för ett år sedan mitt i en kurs, och jag klarade den utan att ta studieuppehåll. Klarade jag det kan jag väl klara det här.
3. Förr eller senare måste jag ju lära mig allt det här. Tentan är väl irrelevant, men mina framtida patienter är inte irrelevanta. Vad ska jag säga till dem liksom? "Buksmärtor? Men du, jag var ju på prisutdelning i Stockholm när de pluggade in det avsnittet, så du får nog dra till någon annan läkare om det där. Tack och hej!"
Nä, tänkte väl det va.
aaaaaaargh nu är det bara att tuta och köra och hoppas på det bästa. 18 januari tentasmäller det!