Mediabruden
Ja, det är ganska lyxigt att ha en ledig dag från plugget, tillbringa den på ett café och sedan med gott samvete kunna säga att man har gått iväg för att jobba. För några sekunder blundar jag bara och sörplar på min latte och känner mig som om jag är allt jag drömde om när jag var typ tretton, läste Veckorevyn slaviskt och trodde att det häftigaste man kunde göra i sitt liv var att jobba inom media och resa så mycket att man alltid var jet-lagad. Och att högvinsten i livet, det är när man skapat sitt ultimata personliga varumärke.
Sedan öppnar jag ögonen igen och det här är ett grådaskigt Umeå på ett café på universitetet och det här är bara några fragment av livet som påminner om en dröm jag inte längre har. I samband med att jag vann Lilla Augustpriset, med intervjuerna i radio och teve och DN och hela grejen, med flyg ner till Stockholm och hetsigheten, med taxi fort mellan platser och alla leenden och handskakningar med människor som är trevliga för att det är vad de har lärt sig att man måste vara för att få mer jobb, blev det ännu tydligare för mig varför jag inte längre har den här drömmen. Jag passar inte in i den typen av liv. Man gör många roliga saker och blir jag någon gång författare på riktigt kan det väl få krydda livet ibland. Men mest av allt vill jag ha det lugnt. Jag vill ha ett hus, ett arbetsrum och en massa barn. Jag vill ha skog och vatten och luft som är behaglig att andas och jag vill ha långa promenader om söndagarna och jag vill ha tystnad omkring mig när jag sent om kvällen skapar skönlitteratur i det där arbetsrummet men får jag bara det där kan jag klara mig utan galor, utan fotograferingar, utan teveinslag, utan alltihop.
Jag tror det handlar om att jag har väldigt svårt för förgänglighet. Och är det något som den där statusen man får av att göra media är, så är det väl just förgängligt.
<3
Amen.