Mina gener och jag
Igår skickade iväg fadern på skoj och hängav oss åt egna äventyr, jag och den där dottern jag har. Som att laga linssoppa, exempelvis. De trogna fansen känner förstås redan till min besatthet vid linssppa. Jag kan äta det på samma sätt som man äter pizza, alltså det här att man äter så mycket att man egentligen blir alldeles för mätt - gärna för att fira något roligt som har hänt, eller för att tröstäta - och sedan kapsejsar på soffan, utslagen av mathögheten.
Väl medveten om att linssoppan tar ett bra tag att koka klart, och om att små barn kanske inte älskar lök-potatis-linskombinationen lika mycket som sina mödrar, erbjöd jag dock dottern pannkakor med blåbärssylt medan soppan stod på spisen. Hon gav mig en blick av närmast högrdaget förakt och sköt pannkakstallriken ifrån sig med ett gällt Neee! Sprang sedan in i köket och hämtade en soppskål i stället. Satt därefter lugnt i fyrtio minuter och väntade på att soppan skulle bli klar medan hennes mor glupskt slukade pannkakorna. Och när den väl kom, den där soppan, ville hon ha portion, efter portion, efter portion.
Mammas unge ibland, tydligen.