Nettelblad

Jag svimmar inte av att se hur kirurgerna skär upp en människa framför mina ögon. Jag mår inte ens lite illa när de tar sig djupare genom lager av underhudsfett och fascior och tarmar som läggs åt sidan med klämmor i ett försök att komma åt en bukaorta som ligger någonstans där långt under. Där och då, i operationssalen, är allt som finns min egen fascination. Över anatomin, när de teoretiska kunskaperna slutligen faller på plats i huvudet. Över psykologin, i den speciella kommunikation som råder mellan alla yrkesgrupper i en operationssal. (Kommunikation måste vara av ett särskilt slag när alla har mer eller mindre täckta ansikten och det inte är lämpligt att någon bryter ut i vilda gester - rakare, tydligare, reducerad så mycket mer till ord och så mycket mindre till kroppsspråk och minspel). Timmar flyger och min nacke blir spänd när jag glömmer att byta ställning när jag ser vad som händer och mina bröst blir spända av mjölk när jag glömmer bort att gå iväg på lunch fast jag kan och fast jag borde. Men inga svimningar.

 

Men när jag kommer hem, då gråter jag. Oftast. När spänningarna släpper och hungern efter bortprioriterade luncher stillas, då kan tårarna börja rinna. Jag är egentligen inte ledsen, det är bara något märkligt, kanske existensiellt, det där med operationerna, på något sätt är jag uppenbarligen ännu inte van.

En eftermiddag är jag precis på väg att sätta mig med mitt upptinade fläsklägg för att öva suturer när de där tårarna börjar falla. Axlarna skakar av gråt. Min pojkvän, eller ja, min man, kommer in i vardagsrummet, undrar vad som står på. Och undrar om jag inte bara ska lägga undan nålen och tråden och fläsklägget och vila i stället, inte pressa mig så.

Skakar på huvudet, försöker förklara. Att det bara blir så märkligt, något som kommer efter, den där intensiteten i dagarna, den där märkliga känslan.

"Jag behöver bara göra något normalt", säger jag, "något praktiskt och vanligt, något lugnt, varva ned."

Gräver ned en nål i tjockt skinn. Greppar med pincetten om nålspetsen när den kommer ut på andra sidan. Ser upp igen från min fläskläggstallrik, ser att han står kvar, han som är min man. Han flinar.

"Visst", säger han, och leendet växer sig bredare, "men Ulrika... att sitta om kvällarna och sy ihop snitt i ett fläsklägg? Normalt är inte hur man beskriver det."

 

Touché.