Nettelblad

Plötsligt blev jag bara så väldigt gravid.

Eller det hände väl inte plötsligt egentligen, det har pågått i 22 veckor nu (eller 20 efter befruktning då, man räknar ju graviditeter lite lustigt). Men på några dagar kändes magen stor som om det var dags att föda imorgon och tanken att behöva vänta mer än en dag till innan det är dags kändes oöverstiglig.
Samtidigt befinner jag mig i svindlande veckor, veckor när jag med hjärnan verkligen inte vill att något barn ska komma. Snart är jag så långt gången att försök att rädda bebisen görs i alla delar av landet om förlosningen skulle komma igång. Men att få ett barn så tidigt är en egen resa, fylld av oro och dramatik och inga garantier för liv och definitivt inga garantier för ett barn som klarar sig utan komplikationer. Evighetsvistelser på intensivvård och neonatal och allt sådant där. Ibland vet jag för mycket om sådant, det vore skönt att inget veta. Att bara gå och tänka "nu räddar de ju bebisen, nu kan den väl komma" i lite fnissig förväntan och ljuvlig okunskap.

Har förvisso ingen anledning att tro att den här ungen ska komma för tidigt. Har gått prick 40+6 två gånger tidigare nu, alltså nästan en vecka över ultraljudsdatumet, så jag räknar kallt med att mitt augustibarn blir på gränsen till septemberminsting istället.

Höggravid på sommaren alltså, det har jag inte gjort förut. Men hörrni, vi håller väl tummarna för en kall sommar allihopa?