Konsekvenserna av en placering på ögonkliniken
En dimmig kväll när mörkret fallit och jag är ute på dagens sista promenad ser jag upp mot skyarna och ser diset däruppe i olika nyanser, och jag tänker att i afton ser himlen visst ut som en katarakt. (Det vill säga en gråstarr.)
Väl inne somnar en pojke i min famn. Han är ett år och tre månader och hans ögon är stora, mörka, med ögonfransar som tycks evighetslånga. De ser på mig länge, de där ögonen, suger fast mig med blicken som om de kan avslöja alla mina hemligheter.
Nog tänker jag att de är vackra. Men jag tänker också: det är nu jag skulle dilaterat din pupill, haft ett ögonmikroskop och en lins och sedan tittat på din vackra lilla ögonbotten.
Ännu är han lyckligt ovetande om sin mors böjelser.