Nettelblad

På fredgaskvällen lagar vi en sötpotatisgryta. Det är bara jag och min son. Mitt känsliga mellanbarn som är allt annat än mittemellan. I de här stunderna - när han får fokusera i lugnet, utan andra barn omkring - blommar en annan pojke fram. Noggrann, tankfull, lillgammal.

Jag försöker bygga de här ögonblicken i vår vardag. Mellan dagishämtningar och akutjourer. Små ögonblick som blir våra.
Hans hand är så mjuk när jag tar tag om den, hjälper honom att röra i den stora grytan. Ansiktsuttrycket så högtidligt.

Till middag äter två barn av maten, ett ber om yoghurt, någon avslutar måltiden med att lägga en såsig bit paprika på sitt ljusa huvud och utbrista prinsessa, KRONA!
Innan läggdags badar de i duschen, jag hör plasken från badrummet, hör hur de sjunger. Alla tre varsin text, varsin melodi, späda röster som ekar mot kaklet. 
Jag dricker kvällste vid köksbordet, det smakar kryddor och vanilj.
Jag lämnar hälften av disken till morgondagen.

På lördagen arbetar jag på akuten. Från nio till arton. Jag följer mitt eget system med post-it-lappar på skrivbordet för att minnas vad som är nästa steg för alla patienter. Dricker forest fruits-te, ni vet det där från Lipton, hela läkarexpeditionen doftar sött av bär. 
Alla som någon gång känt doften av just det teet vet vad jag menar. Det luktar på ett sådant sätt att människor stannar upp och drar in doften. 
Det blir många kopppar, många samtal till bakjourer för att rådfråga, många berättelser om andra människor som dröjer sig kvar långt efteråt.

När jag lägger min son om lördagskvällen, precis när han är på väg att somna, vänder han sig om och ser på mig.
"Men vad gjorde du idag, mamma, vad hände på din dag?
De långa, mörka ögonfransarna. Klipper allt saktare när han försöker hålla fast mig med blicken fast sömnen är så nära.
"Jag var doktor. Man gör olika saker. Träffar kanske nån som har slagit sig, nån som har ont i magen."
Och sedan faller de tunga ögonlocken ihop, hos min spetiga lilla pojke, huvudet tungt mot kudden, och han ler:
"Åh mamma. Jag har också ont i magen. Men jag är inte sjuk. Jag åt bara för mycket mat."
Sedan snarkar han snart.

På söndagen vill barnen att vi ska spela in en film. De spelar en teater och jag sitter i soffan och dokumenterar med iPadens kamera. Sexåringen är en flicka som har blivit föräldralös. Som man naturligt gör vid plötsliga dödsfall i familjen ger hon sig ut i skogen för att leta efter hundar. Hon hittar två stycken som får följa med henne hem.
Fyraåringen och tvååring är oerhört in character, de kryper på golvet och svarar inget annat än VOFF VOFF i tjugo minuter.

Vid tvåtiden kramar jag mina ungar hejdå och går till akuten. Jag ska jobba till tio. Jag har med mig en bok ifall det blir lugnt, det händer faktiskt vissa gånger. Den här kvällen lyfter jag den inte ens ur väskan. På ett sätt är de här upptagna kvällarna lättare. De värsta kvällarna är de när ingenting händer. Då är jag utlämnad till min fantasi om vad som skulle kunna dyka upp.

När jag går hem genom natten är den klar och kall. Tårna domnar, jag är på väg att hacka tänder, trots att det bara tar fem minuter att gå. Jag har vant mig av med råkylan från mina Umeåår, har slutat klä mig för Norrlandsnätter.
Men stjärnorna syns så tydligt på himlen, jag måste ändå stanna upp.
Jag har blivit så svag för natthimlarna.

Alltings väldighet.
Min egen litenhet.
Att detta bara är en millimeter i tiden, ett nålstick i evigheten, att till och med i mitt egna lilla liv är det här bara några få dagar, i en kort tid av livet.
I en tillvaro jag en dag kommer att ha glömt bort.

Liknande inlägg och texter:
- Min helg. nettelblad edition.
-  Den här krönikan om att vara förälder och läkare, och den här om livet som AT-läkare, kvällar på akuten och tid som rinner mellan fingrarna.