Nettelblad

Lilla Gubben sitter rak i ryggen.
Gaffeln i handen men utan att äta.
Jag kallar honom Lilla Gubben för att han ser ut som en sådan. Inte som Pippihästen. Men som en liten herre.
”Om man äter jättemycket mat, mamma. Då kan man spricka. Kommer det mycket blod då?” Han rynkar pannan. Sträcker på sig. ”Kommer det mycket blod i köket då? Så att man måste städa sen?”

Det är inte lätt att vara en liten gubbe. Framförallt inte när man bara är fyra och ett halvt år gammal. Finns så många stora tankar som inte får rum i den lilla kroppen. Så många funderingar som man ännu inte kan formulera.
Så många bestämda uppfattningar om hur världen borde vara. 
Men trots att Lilla Gubben vet hur han vill ha sin värld, envisas världen med att vara på sitt eget sätt.

”Man spricker inte om man äter för mycket”, säger jag. ”Man blir nog bara lite sjuk.”
Han greppar om gaffeln igen. Spetsar en bit korv. Tar små tuggor. Betraktar utsikten utanför köksfönstret, som om han vore en pensionär på kryssning.
”Så att man kräks? Jättemycket? I hela köket? Så att man måste städa sen?”

Lilla Gubben vill ha regler. För han vill ju bara göra rätt.
Men inte är det alltid så lätt att förstå hur reglerna ser ut.
Mamma har sagt att man får bli arg, det vet Lilla Gubben. Och ändå hörde han henne be Habanerobebisen om ursäkt för att hon blev så arg när Habanerobebisen dragit fram en köksstol till ett skåp, klättrat upp och fått tag i allt lördagsgodiset.
”Man får bli arg”, föreslog således Lilla Gubben som en regel när mamma bad om ursäkt,”bara inte på min lillasyster?”

Lilla Gubben har sitt eget språk. Ända sedan han började tala gör han det på sitt alldeles egna gubbiska vis.
”Mamma, det är så”, börjar han kanske en mening. ”Och se!”, fortsätter han ofta. Blandar upp det med ord från filmer han sett på youtube. Och förstås vandlas som är förvandlas och splodera som är explodera.
Kanske säger han: ”Mamma, det är så. Jag vill visa dig ett trick. Och se! Jag kan hoppa! Sen vandlas jag till en ghostbuster, jag skjuter med mitt slime! Och sen, se! Jag sploderar!”

Lilla Gubben har ett öga för detaljer. När han snurrar runt i luften och skjuter med laser ur sina fingrar och snavar över sina egna fötter och faller ihop intill soffan. Då ser han plötsligt: leksaker som gömt sig i skrymslen. Fläckar ingen märkt. Revor, sprickor, bitar av sådant som varit helt.
Ge honom en bild, och han ser vad som saknas. Ge honom en liten bit, och han hittar var den ska sitta för att någonting ska bli helt.

”Man brukar inte äta så mycket att man kräks”, säger jag. ”Man blir ju mätt innan dess. Men det finns annat man kan behöva städa sen. Smulor, sådana saker.”
Lilla Gubben rättar till sina glasögon igen. Lägger ifrån sig gaffeln en stund. Han äter som de säger i den där bantningsboken att fransyskor gör. Njutningstuggor för smakens skull.
”Åh”, säger han. Huvudet på sned. Borstar undan en smula från sin kind. Rynkar pannan, låter tankar snurra, skapar nya hållpunkter för världsordningen.
”Mamma, det är så”, säger han sedan, ”man FÅR äta mycket. Men man måste äta så försiktigt, så man inte spiller. Och man måste städa sen.”
Det är en regel vi kan enas om.