Nettelblad

Namnlös

Hans tak har aldrig doftat så vackert som det gör ikväll. Hon sluter ögonen och drar in luften genom näsborrarna. Så kall luft att näshåren nästan fryser, och hon ler och äcklas. Frusna näshår är ett exempel på precis sådant som gör sig bättre i teorin än praktiken.

  Lustigt. Hans tak. Meter över marken tycks hon alltid fundera över sådant hon aldrig skulle göra annars. Som näshåren. Och om vem som kommer att hoppa först av de två, och varför. Det är en mer komplex fråga än vad man skulle kunna tro; man skulle kunna tro att hon är för feg, och för seg med att hoppa. Han har alltid haft mindre beslutsångest än hon. Har alltid haft lättare för att sluta tänka, bara göra. Men å andra sidan är det hans tak. Hon är här, så att säga, som en gäst. Om han hoppar lämnar han henne ensam kvar. Och han har alltid varit fruktansvärt artig.

  Han har armarna om knäna och hans ögon är slutna. Fötterna som skrapar mot tegelpannorna. Nere på marken hade hon kanske undrat vad han tänkte. Kanske hade hon till och med panikslaget försökt lista ut det, bara för att kunna andas lite lugnare och slippa tro att han hatade henne. Men uppe på hans tak fungerar hon inte som nere på marken. Lustigt, hans tak, man funderar över helt andra saker.

•-          Vill du ha en cigarett?

Hans röst är skrovlig, hans rörelser snabba. Hon skakar långsamt på huvudet.

•-          Nej, säger hon tyst. Nej, du vet att jag inte röker.

Han skrattar till. Den sortens glädjelösa skratt det alltid bara är han som har behärskat till fulländning.

•-          Det är aldrig för sent att börja, muttrar han.

Tändaren, cigaretten, hans glimmande leende. Hon har aldrig känt någon människa som kan röka så attraktivt som han. Hans pianofingrar, pianisten han aldrig blev. Hans rundade läppar, hon undrar hur de skulle smaka. Hans hud, hans hud har alltid varit det enda som skulle kunna rädda henne. När hon har lämnat sitt huvud i hans knä och i hans händer och han har lekt med hennes hår och alla gånger hon har önskat att han i stället skulle kyssa henne, röra henne och rädda henne härifrån. Men hans skrovliga röst, deras ändlösa konversationer, och han har aldrig velat ha något annat än hennes huvud, vilande där i hans knä. Det och cigaretter. Det har alltid varit det enda som verkar ha gjort honom lycklig.

  Han blåser rökringar. Hon har aldrig känt någon som kan blåsa rökringar lika vackert som han.

  Hon tänker, kanske att hon bara aldrig har känt tillräckligt med människor.

•-          Näshår, säger hon och flyttar sig närmre honom. Du vet, när de fryser. Jag tror att det alltid bara har varit bättre i teorin än i praktiken. Man tänker att det är vinter, man tänker: vinter, det är väl rätt mysigt. Men när man väl är där går det ju bara åt helvete i alla fall?

•-          Med näshåren eller med alltihop?

•-          Jag menar, vintern. Man står där och det känns bara konstigt i näsan och allt man vill är att klia bort den där märkliga känslan, men man kan ju inte stå där och gräva med händerna i näsan för då tror ju bara alla att man är dum i huvudet och jag menar, man lyckas ju ändå aldrig klia ut all den där kylan i alla fall.

Han nickar. Hon har aldrig känt någon som kan nicka så attraktivt som han, hon har aldrig känt någon som enbart med en nickning ger henne kramp i magen och ont i huvudet. Han är bra på att tillfoga henne smärta, med små rörelser. Han är som en soldat som bombar människor, långt, långt bortifrån. Tillfogar så mycket smärta på så långt avstånd.

  De sitter tysta. Hon flyttar sig närmare honom, mest för att hennes jacka är så tunn och för att hans värme är så lockande, och för att hon tänker, att om de ändå ska hoppa ikväll, då kanske det inte spelar så stor roll. Om de ändå ska hoppa ikväll, kanske inte allting behöver spela så förbannat stor roll.

•-          Det finns många klokheter man skulle kunna yttra om vintern, Edith, säger han till slut. Jag önskar bara att de någon gång kunde komma från dig.

Han skrattar och hon skrattar. Hon har alltid skrattat när de andra skrattar åt henne. Det är det enklaste sättet att överleva. Men, förstås, under rådande omständigheter är det lustigt att hon fortsätter att använda sig av sina överlevnadstekniker. Om allting ändå bara andas döden nästa, det vill säga.

•-          Du har alltid älskat mig, eller hur Edith? säger han.

Hon nickar. Hon har aldrig känt någon som kan nicka lika fult som hon. Men hon tänker att det kanske är okej. Om det är i natt allting ska ta slut kanske ingenting spelar någon roll; och ändå måste hon in i det sista hånskratta i sitt eget huvud. För att hon är en så patetiskt vidrigt svag människa. För att han inte vill kyssa henne, inte ens nu, inte ens aldrig.

•-          Du är den enda människa som någonsin påverkar mig, och du vet det, säger hon.

Han nickar, med en kännarmin. Som om han hade varit på en vinprovning. Den här olyckliga kärleken här, smaken är fruktig, lätt nötaktig. En touche av ångest, var det visst också, en lätt bismak av meningslöshet.

  Nickar, och sedan reser han sig upp. Så plötsligt att hon nästan faller ner, av rena förskräckelsen. Han börjar gå över taknocken. Fram och tillbaka, tillbaka och fram. Hon försöker följa honom med blicken, men det gör henne förvirrad.

•-          Det vi ska göra nu, Edith, säger han, det är det enda som bevisar att vi är sanna människor.

Vida gester ut i luften. Hon har ont i huvudet. Kanske är det han, kanske är det det billiga vinet. Eller om det bara är situationens allvar.

•-          Bara riktiga människor förstår sig på att ifrågasätta sitt eget liv, säger han.

Hon nickar. Kanske är det ändå vad hon alltid har gjort bäst.

•-          Bara riktiga människor inser, att när allting är över, är det verkligen över, säger han.

Hon slår armarna om kroppen och suger in kalluft i näsborrarna. Näshåren, när de nästan fryser. Det är fina tider. Hon och vintern. En underbar, destruktiv relation.

•-          Och jag är stolt över dig, Edith. Att du skulle komma såhär långt. Följa mig ända hit.

Hon känner lite för att hånskratta. Det är så pinsamt uppenbart att hon skulle ha följt honom vart som helst i världen.

  Det enklaste med besatthet, att det tar så lite från vem som helst att göra vad som helst. Bara det att för henne är att han inte vem som helst; bara det att för henne blir det aldrig vad som helst. Han är som religion, ett slags sätt att fylla livet med vad som helst annat än bara livet.

•-          Fast inte ens det fungerade ju, säger hon. Att fylla livet med något annat än livet. Du fungerade aldrig för mig.

Han svarar inte, kanske lyssnar han inte ens. Han betraktar sina fötter medan han går. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, så hastigt att hon nästan blir åksjuk. Hon undrar när han ska falla. Hon undrar om det inte vore bäst av henne att falla med då. Så hon reser sig upp och går bredvid honom, bakom honom. Hans stora fötter och hennes små. Det ligger frost på taknocken. Man kan se vaga avtryck av deras fötter. Och det ligger snö i luften, hon undrar om det kommer att hinna snöa innan hon dör, hon undrar om det sista människor kommer att veta av henne, av henne och honom, är deras fotspår. Deras fotspår i snön. De stora och de små. Och sedan, kropparna på marken. Den stora och den lilla. Den vackra och den fula. Hon kan tänka sig att till och med i döden kommer han att vara vacker. Han har den sortens drag. Som att han hela tiden var skapade för att dö. Fast det är å andra sidan kanske alla människor.

  Hon griper tag i hans hand. Inte hastigt, men noga avvägt, som hon alltid har avvägt alla rörelser mot honom noga.

•-          Om jag hoppar nu, säger hon, hoppar du med mig?

Kramar hans hand. Hårt, för hon är trots allt hans vän. Hårt, för han är trots allt hennes vän. Även om han aldrig tänker kyssa henne måste de hjälpa varandra.

  Han andas ut rök. Inte cigarettrök men den sorten som bara är hans andetag, hon skulle vilja böja sig fram och suga in den mellan tänderna och låtsas att hon var han. Eller en del av honom, eller i alla fall ett utskott av honom, med armarna klängda runt hans hals.

  Hon står stilla. Hon väntar. Hon väntar sekunder, minuter, dagar, år. Kramar hans hand och väntar på att han ska krama tillbaka. Sluter ögonen och väntar. En tanke slår henne och hon undrar om det är så här det alltid har varit. Hon har alltid stått och väntat. Om och om igen, sekund efter sekund, har hon låtit samma sekvenser i sitt liv gå på repeat medan hon väntar. På att det ska börja. The big show. Hej och välkommen till sagan om ditt liv, men det börjar aldrig, och nu står hon här och det ska redan sluta, och inte ens slutet verkar kunna börja.

  Initiativlös, han sa det alltid till henne. Det här med egna idéer, hon var inte så bra på det. Hon tänkte att det inte var så lätt med egna idéer när man ständigt hade ont i hela kroppen av någon annans närvaro, nästan lika ont som man hade av någon annans frånvaro, men hon sa inget. Hon tyckte inte om att säga saker i hans närhet. Jo. Man kunde nog framstå som lite initiativlös då.

•-          Jag blir så osäker Edith, säger han till slut. Osäker på om du verkligen kan klara det.

Hon har aldrig bjudit honom på några överraskningar, det har han alltid sagt. Bara suttit där och tyckt att livet var meningslöst, precis som han. Bara suttit där och pratat om att världen är ful och vidrig och att de är de enda som förstår det och att de är de enda som har det där som så pretentiöst kan kallas livsinsikt, men han säger alltid Edith du har ju inga egna åsikter han säger alltid Edith du har ju ingen egen personlighet och han säger alltid Jag älskar dig Edith du är en fin och fantastisk människa men ska jag vara helt ärlig så verkar du inte ha några speciella drag över huvud taget.

  Som att hon hamnade i hans sällskap av en slump. Som att hon aldrig var önskvärd, bara närvarande. Kanske att det egentligen sammanfattar varje aspekt av hennes liv.

•-          Skulle du vilja att jag knuffar dig? säger hon.

Han vänder sig mot henne, höjer på ögonbrynen, gapar en aning. Det är en förvånande replik. Kanske över huvud taget, men kanske mest för att komma från henne.

  Som en bra inledningsreplik till en film. Scenen, de två ungdomarna på taket. Vinternatten och frosten och snön som ligger i luften. Kameran zoomar in. Den fula flickan, den vackre pojken. Det är hon som borde få hjälp att ta sitt liv så världen blev av med henne. Inte han som skulle få hjälp av henne.

  Filmer, de behöver alltid oväntade vändningar.

  När hon pressar hans kropp utför kanten, innan han har svarat, om han över huvud taget någonsin tänker svara, är det lustigt, för hon tänker inte på att han skulle kunna göra motstånd, hon tänker inte på att han skulle kunna bli upprörd, hon tänker inte på att någon skulle kunna se henne. Men hon tänker att han är tyngre än hon har förväntat sig och hon undrar om det innebär att hon bränner fler kalorier när hon knuffar honom än vad hon annars skulle ha gjort. Och när hon hör hans kropp vina genom luften och när hon hör hans förvånade rop och när hon hör hans förvånade rop tystna, och dunsen, de märkliga ljuden av en människokropp som faller och går sönder, då blir hon inte rädd, inte bekymrad, inte orolig. Hon tänker bara att det är lustigt att han ingick den här sortens pakt med henne, för han måste ha insett hur det skulle sluta. Han måste ha insett att en av dem skulle dö den här natten, och att en av dem skulle överleva. För att en av dem förtjänar att dö, och en av dem förtjänar att leva. Döden som befrielse. Och livet som ett straff. Antar hon. Vet hon.

  Stjärnorna är vackra ikväll. Det ligger snö i luften. Han är borta, och hon gräver sig i näsborrarna för att försöka få ut frusenheten ur alltihop. Hon tänker att det blir inte över ikväll. Hon tänker att det blir inte över ikväll för hon är fortfarande levande och hon klarar inte av det, han hade rätt. Hon klarar inte av att göra samma saker som han. Det har alltid bara fått henne att känna sig som en blek kopia.

  Han har lämnat sitt cigarettpaket på taket. Och sin tändare. Hon ser dem och hon ler, hon tänder en cigarett och hon skrattar.

  Det är trots allt aldrig för sent att börja.