Något som väntar
I så fall är det så. Då blir det till att försöka göra nya barn, med nya förväntningar och förhoppningar. Ärligt talat har jag hela den här graviditeten känt mig övertygad om att den inte kommer att sluta i ett barn. Lite mindre efter vecka 12, då missfallsrisken sjunker drastiskt, men det har hela tiden funnits där att det skulle kunna ta slut. Alla väljer olika hur de gör med det där, men för mig har det inte riktigt hindrat mig från att glädjas över barnet, snarare har det gjort att varje vecka har känts som en vinst, varje dag som för en närmare att det faktiskt ska bli något av det. En ynnest, en lyx, inget jag tar för givet. Samtidigt som parallellspåret hela tiden funnits huvudet att visst, blir det inget barn den här gången så är det sorgligt, men det är inte världens slut. Det finns så mycket mer tid kvar att försöka.
Och så kan förstås barnet vara alldeles friskt, fint och sprattlande. Det händer ju, det också.
Och jag är så ung. Mina ägg har inte hunnit traumatiseras så mycket, kan man hoppas.
Något jag dock inte förstår är varför man ska vilja ha bilderna från sitt ultraljud? Vänner till mig sa att jag inte kunde låta bli att köpa med dem, för, det kan man bara inte, det hör till. Men jag förstår inte vad man ska använda dem till. Jag vill se att min bebis är okej och få närmare bestämt när den ska komma. Efter det vill jag få känna den i magen och längta tills jag får träffa den. Det är ju roligare att ha foton på den när den väl kommit?
Intressant sida! Det märks att du gillar att blogga!