Berättelsen om fototävlingen
(En bild jag tog på natten, på det där hotellet i Stockholm.)
En gång när jag var femton vann jag en fototävling, den handlade om forskning. Jag kunde inte fotografera för fem öre men jag kunde skriva, så jag tog bara någon bild jag hade på datorn, den föreställde en vän som speglade sig, och skrev att forskning handlar om hur vi speglar oss själva i verkligheten, och sedan fick jag åka till Stockholm och bo på hotell och äta restaurangmat. Jag och två andra som jag inte hade något gemensamt med, en tjej och en kille som också vunnit fototävlingen, skjutsades ut till något event på KTH. De hade dragit dit unga och lovande forskare från hela världen och dessa hade delats in i lag för att utföra något slags tävling och vi sattes in i ett av lagen. Det var en fysikstudent från USA, en kemistudent från Japan och en medicinstudent från Kina. Tillsammans skulle vi bygga en bil med magneter, den skulle åka så långt som möjligt på ett magnetiskt band. Ingen av oss fattade hur vi skulle göra. De unga forskarna frågade hur vi hade hamnat där. Vi sa att vi hade vunnit en fototävling och då gapskrattade de.
Oh my god, sa kinesiskan, you don't deserve to be here. Jag trodde att hon menade att det var för att vi inte var tillräckligt intelligenta, att vi inte förtjänade att få åka på något så häftigt, och nickade skamset. We are nerds, lade hon till, only nerds should be punished with these kind of things.
Amerikanen tog fram sin systemkamera och skröt om att han var sjukt bra på att fotografera. Japanen höll tyst och försökte fokusera på uppgiften. Vår bil vann inte.
Amerikanen klagade också på att vi dricker för mycket mineralvatten i Sverige. Han tyckte det var jättemärkligt. Vid alla festliga måltider de varit på i Sverige serverades mineralvatten. Han ville ha läsk.
På kvällen gick jag på bio med de övriga deltagarna i fototävlingen, trots att vi inte hade något gemensamt. När jag kom hem stod jag länge med huvudet ut genom fönstret på mitt hotellrum, slängde ut mitt hår i den sena lördagsnatten i Stockholm, frös om hela kroppen, för det var i december allt detta hände och naturligtvis var det kallt ute. Jag kände mig mycket ensam.
Minns att jag undrade om man alltid skulle känna sig så ensam.
Fyra år senare ska jag återigen till Stockholm, från ett något längre avstånd den här gången. Med i planeringen finns mitt entourage, det är en fästman och en dotter.
Man fortsätter inte alltid att vara lika ensam som man är när man är femton.