Nettelblad

 

Prenumererar på ett sådant där nyhetsbrev från Vårdguiden, det kommer varje gång jag går in i en ny vecka i graviditeten, och så står det vad som (rent statistiskt sett) händer under den kommande veckan och hur man kan må som blivande bebismamma. Det blir lite som ett horoskop, fast det stämmer mycket mer exakt på mig. Som följande små rader om vecka femton som jag går in i nu:
"De flesta kvinnor pendlar under den här tiden av känslor mellan lycka och förtvivlan. Reaktionerna kan vara häftiga, ungefär som tonårstidens humörsvängningar."

.... Eh, ja. Spot on, kommentarer överflödiga. Är det något förutom oväntade biologiska begränsningar som skulle hindra mig från att skaffa den där kavalkaden av barn, så är det väl just detta - att behöva stå ut en massa graviditeter med det där totala känslomässiga kaoset. Illamåendet tar jag, tröttheten likaså, den gigantiska magen som kommer så småningom och andfåddheten med varje litet steg, men kaoset i huvudet... Jag är redan ett kaos inuti som det är, utan en bebis i magen. En massa fragment av känslor och vilja åt tusen olika håll som bara hålls samman av att jag byggt mig en miljö runtomkring som är så trygg att det inte gör så mycket att jag är alldeles fransig i kanterna. Men när affektkompetensen ligger på samma nivå som hos min ett-och-ett-halvt-åring och jag börjar gråta när min man håller med mig om att en barnprogramledare är snygg (efter att jag påpekat det), då är det banne mig värre än vanligt.

 

Skönt att i alla fall Vårdguiden förstår mig.