Nettelblad

 

Mejlet från Förlaget, det jag helst vill bli utgiven på, var en A4 långt.

 

Det började såhär:

 

"Nu har jag läst din bok och jag måste säga att jag är grymt imponerad! Du är utan tvivel en mycket begåvad författare med ett färdigt språk med mycket njutbar språkrytm och ett eget uttryck. Du är väldigt skicklig på att mana fram en fysisk, sinnlig närvaro genom oväntade liknelser och skarpa iakttagelser. Och mitt i det vackra språkflödet visar du att du dessutom kan använda språket till att blottlägga svidande mänskliga erfarenheter."

 

Sedan kom detaljerna om det som var mindre bra. Delar lsom dramaturgiskt måste vidareutvecklas, otillräcklig karaktärsutveckling hos vissa personer i boken, sådant. (Utförlig, konstruktiv krtik. Det man drömmer om men aldrig får, det som inte är standardrefuseringar utan genuint intresse för vidare utveckling av ens manus.)

Och detaljerna om sådant som var bra. De bitar i min bok som verkligen nått fram. Så skönt att få ett kvitto på att jag lyckats med exempelvis gestaltningen av vissa personer.

 

Sedan kom slutet.

Slutet, som innebär att det här kommer att bli en sommar som inte enbart fylls av forskning i neurofysiologi utan också av intensivt författande, redigeringar och slukande av skönlitteratur med förevändningen att jag måste studera hantverket.

"Jag skulle väldigt gärna vilja läsa en bearbetad och fördjupad version av det här manuset, för miljöerna, karaktärerna och stämningarna dröjer sig verkligen kvar hos mig!"

 

Det är nu det börjar.