Nettelblad

 

Du bebis, säger hon och beordrar mig att lägga mig på soffan. Det är efter "jobbet" och jag tar tacksamt emot att vi ska leka en av mina favoritlekar.

Alla mina favoritlekar med en treåring efter att ha tagit egna patienter på en vårdcentral 8-17 innebär att jag ska ligga raklång någonstans medan hon agerar.

 

Jag mamma, förklarar hon, och pekar på sig själv med förnumstig min som om jag skulle kunna tvivla på att den knubbiga varelsen i blöja och med nappen på sniskan i ena mungipan skulle kunna vara en mamma.

 

Sedan börjar satiren.

Den är för träffande för att kunna förnekas.

Hon böjer ned huvudet, lägger an en lagom bekymrad min, suckar djupt och börjar gå runt, runt vardagsrumsbordet i vad som tycks som en både ändlös och poänglös jakt på någonting.

Var är mina SKOR?, säger hon och nickar för sig själv, som för att understryka det prekära i situationen. VART kan de ha tagit VÄGEN?

 

Min egen tankspriddhet imiterad så skickligt att jag hade kunnat tro att det faktiskt var jag som gick där. Trots blöjan och den där nappen. Det är mycket möjligt att jag säger VART kan de ha tagit VÄGEN? fler gånger per dag än vad jag säger jag älskar dig.
Och då har jag ändå tre godingar att älska.N