Nettelblad

Förra lördagen skulle jag ha skrivit om att snart vara trettiofem fulla veckor gravid. Istället fick jag ett barn.Inte mitt tredje, det skvalpar fortfarande kvar i mage, ska stanna där minst en månad till. Utan mitt andra. Fast en gång till. Lite större nu, lite stadigare, och samtidigt: fortfarande bara min lilla bebis.

Under mitt beskydd.

Kommer alltid att vara det.

 

För en lördagskväll gnager min son på en morot. Med engagemang och intensitet, som i allt han gör. Sedan börjar han hosta. Och hosta. Och hosta. Med en rynka mellan ögonbrynen och en ilska i blicken över olägenheten, men utan att ha svårt att andas, behöver inga ryggdunk, behöver knappt en mammakram.

Men jag har just läst termin nio och haft öron-näsa-hals-delen på läkarprogrammet. Ända sedan vi hade föreläsningen om främmande kropp i luftvägarna, alltså föremål som inte ska vara där, och jag insåg att saker kan fastna längre ner i luftvägarna så att man inte får andningsstopp men ändå har något som inte ska vara där, ända sedan dess har jag tänkt: det där vore så typiskt honom. Den lille vildingen, vore det någon som skulle göra en sådan grej är det han.

Så jag lyssnar med spetsade öron, jag släpper honom inte med uppmärksamheten. Ett av tecknen på främmande kropp är just massiv hosta i samband med att man ätit föremålet. Och snart hör jag det, svagt men omisskänligt, ett litet pipljud när han andas. In, ut, in, ut, pip.

 

Sedan följer: primärvårdsjouren, som skickar oss tillbarnjouren på akuten, som säger: det blir inläggning och röntgen och imorgon bronkoskopi.
Och trots att jag vet att det är handläggningen, att man går ned med en grej i luftstrupen för att se om man kan hitta föremålet i luftvägarna och plocka bort det, att man söver barnen när man gör det, att man måste stanna på sjukhus för det där. Trots att jag vet det har jag inte ens packat en väska med saker åt oss.

Jag tänkte bara att vi skulle gå till primärvårdsjouren och få höra att jag oroade mig för mycket och sedan gå hem och äta glass tillsammans.

Jag undrar hur många gånger det misstaget görs. Hur många väskor som aldrig packas för sjukhusvistelser för det är klart att man inte tänker sig att stanna.

 

Vid midnatt ser jag min son ligga på en brits vid en röntgenapparat och den första undersökningen sover han sig igenom men under den andra vaknar han och jag står inte bredvid honom för jag får inte vara där med min mage och barnet som ligger i den och han gråter och skriker så att hjärtat går sönder, inte hans men mitt. Men snart är jag där, han sitter i min famn med min mage som stöd under blöjrumpan och händerna går genom mitt hår, det han älskar. Drar och sliter och klamrar sig fast som om han vill hålla mig hårt så att jag aldrig kan lämna honom och mitt bland alla dessa apparater blir hans sårbarhet så påtaglig.

Ändå - jag känner mig så hemma här, i den här miljön. Världen utanför sjukhus är oförutsägbar och kaotisk, på sjukhuset vet jag precis vad man gör. Röntgenläkaren känner igen mig, frågar om han inte undervisat mig förut. Jag nickar och försöker tolka min egen sons röntgenbilder. Jag påminner mig själv att jag inte är läkare nu, bara en mamma.

Dessutom kan jag för lite om barnens anatomi.

 

Vi blir inlagda på barnavdelningen i sjukhusets nybyggda del, samma del som inhyser förlossningen och BB. Alla rummen ser ut som på BB och allting luktar som på BB och jag ligger om natten och kan inte sova för dagen därpå ska de söva min son och fast riskerna är minimala är de inte nonexistenta och jag kommer inte att få vara med under själva ingreppet och det stör mitt kontrollbehov trots att jag inget skulle kunna göra.

I en spjälsäng bredvid mig ligger ett barn och sover. Mina fingertoppar smeker hans hår, hans små händer.

I gränslandet mellan sömn och vakenhet kan jag för några ögonblick tro att jag är nyförlöst. Allting luktar så, jag har ett barn bredvid mig, jag var ju nyss gravid.

Det blev en pojke och han är perfekt i varje millimeter.

 

Dagen efter plockar de ut en morotsbit ur min sons lunga. Den är stor som min tumnagel ungefär och hade den legat kvar hade han kunnat få en stadig lunginflammation. Nu är han bara hes, och groggy av sövningen ett par timmar. Hans syster och pappa kommer på besök. Ett par kompisar kommer också, de har med sig vattenmelon. Vi sitter i lekrummet på barnavdelningen och ser min dotter och min son leka med låtsasmuffins och tågbanor och äter på melonen och mitt i dessa intensiva dygn står tiden på något vis stilla några ögonblick.

 

Morgonen därpå åker vi hem. Vi äter chèvrepizza och min son älskar som vanligt exklusiva ostar medan hans syster rycker av dem från sin bit och stoppar i hans mun istället. Det spills vatten och smulas ned bord och när jag ska lägga mig på kvällen hittar jag en duplobil nogsamt instoppad i örngottet.

Allt är vardag, allt är vanligt.

 

Fast jag fick mitt barn, en gång till, och i det finns förstås inget vanligt alls.