Nettelblad

 

Mitt skrivande är som mitt barnafödande. Varje misslyckande och varje motgång i drömmen om att bli författare är som varje värk jag tagit för att få mina barn.

Det är bara som det måste vara, omöjligt att förhindra, och jag accepterar det. Fullständigt orädd blickar jag aldrig bakåt.

Tänk om jag hade kunnat vara lika envetet, dumdristigt självsäker i resten av mitt liv.

Jag lovar, jag hade kunnat utföra stordåd.

 

 

Såhär är det, mina vänner.

Det var ju en gång en bok. Den skrevs och skrevs om, den gick flera vändor med ett förlag, den låg på hårddiskens mörkaste hörn under ett helt 2015 när livet krisade och det inte fanns en chans att hinna skriva.

Sedan skrev jag om och skrev lite till och så skickade jag det tillbaka till förlaget.

Och jag visste att nu hade jag gjort det bästa jag kunde med den här boken. Med just den här berättelsen, vid den här nivån i mitt skrivande, jag har verkligen gett det en ärlig chans.

 

Det var i sig var en befrielse. För jag har skrivit böcker förut. Jag skrev min första roman när jag var femton. Men när det inte har blivit något av dem har jag kastat mig vidare på nästa projekt, nästa briljanta idé, och jag har vetat att detta var viktigt att lära sig. Att stanna med sin berättelse till det bittra slutet, att leva med den tills man vattnat ur varje möjlighet, varje potential.

Att redigera sin bok tills man uttömt alla möjligheter är ekvivalenten till att gå i parterapi innan man skiljer sig. Man måste våga ge allt för att veta att det verkligen var rätt att lämna.

 

 

Såhär är det, det var en gång en bok, och detta hände:

förlaget sa nej tack.

Lite mer än så sa de förstås. Många fina saker - om mitt skrivande, om mitt författarskap. Sådant. Men just den här boken, den här berättelsen: nej tack.

Det fanns ett korn i den som de trodde på en gång, men kanske håller det inte för ett sådant format. 

Det fanns något ursäktande i deras ord. Såklart. För att är man inte på snudd till galen i sin envishet kan man bli knäckt av en sådan sak.

Det finns nog folk som hade skällt. Som hanterat sin egen besvikelse med att känna sig lurade, eller tjata, eller vad folk nu gör i sina mindre smickrande stunder.

 

Jag gjorde inte så.

Jag tackade från djupet av mitt hjärta för den tid vi har samarbetat kring det här projektet. Det är en ynnest att få lära sig att skriva och redigera roman i samarbete med ett av Sveriges stora förlag. Ingen skrivkurs hade kunnat vara lika lärorik och utvecklande för mitt skrivande som den här resan.

 

De får skölja över mig och jag tar emot dem för jag vet att det är enda vägen framåt.

Rätt som det är, en dag, är det dags att krysta ut det lilla bok-barnet. 

 

Så följ med. Snart händer det (men inte plötsligt, för livet är oftast inte en Triss-reklam). Vi måste bara ge det lite mer tid, och sedan händer det.

Och då tror jag ni kommer att älska det.