Nettelblad

 

 

 

Jag vann tredje pris och ett presentkort på femhundra kronor. När de hörde av sig sov min son om nätterna igen, sommaren var här, och livet var ett annat. Men jag blev så himla glad. För det påminde mig om att de små krokarna man lägger ut, de små stegen man tar när det är som tröttast. De ger någonting tillbaka, sedan, i en annan verklighet. 

Jag kunde inte skapa min bästa berättelse någonsin, men jag kunde skapa någonting över huvud taget. Det fick vara tillräckligt bra. Och det tog mig också någonstans.

Så för allt i världen. Glöm inte bort att drömma.

 

Med de orden presenterar jag en saga för er, den där jag skrev för ett år sedan när allt jag ville var just att drömma mig bort.

 

Jag har en saga att berätta, det är en saga om dig och mig. Men mest är det en saga om sommarnatten, om Norrlandsnatten, Umenatten. Om hur evigt ljuset blir i juli, när solen aldrig tycks gå ner. Om man inte tittar på klockan eller glömmer bort att gå och lägga sig vet man inte längre om det är gryning eller skymning, natt eller dag, allt är samma under den där eviga solen. Plötsligt är allt man känner till doften av nyklippt gräs och grillrök när man tar sig till stan över cykelbron från Teg. Och smaken av förfestens jordgubbar och vin som fortfarande vilar på tungan, svalkan när vinden tar fatt i ens hår.

     Sagan börjar här på bron, jag har ännu aldrig träffat dig. Jag vinglar på en cykel som är brorsans och inte min för min blev stulen, det är jag och tre andra. Under oss strömmar älven i tusentals nyanser av guld när solnedgången speglar sig i vattnet och vårt fnitter far mellan oss och jag önskar att jag hade kunnat fånga in det. Hade velat jaga vårt skratt lika intensivt som barn jagar såpbubblor. Kanske anar jag att det är sista sommaren vi skrattar såhär med varandra, innan vi fastnar i verkligheten och sprids över landet. Kanske är jag bara full.

     Eller kanske har jag inte ens druckit. Kanske är jag bara berusad av alla förväntningar en sommarnatt innebär.

 

Och vi cyklar genom natten ända till Ålidhem eller kanske är vi lata den här kvällen och ställer av cyklarna vid Vasaplan. Jag vet inte för jag kommer att glömma bort allt det där, man glömmer bort alla ögonblicken som aldrig var viktiga för att kunna minnas de som var en explosion av känslor. Men i nästa ögonblick jag kan minnas står jag i alla fall i ett kök i en trea på Språkgränd och trycker chips från en skål på bordet tills det känns som om jag för alltid kommer att  lukta garlic&onion och jag försöker förstå vart alla mina vänner tog vägen. Från vardagsrummet dånar en låt så att basen känns från mina tår till min hjässa, jag känner igen den men kan inte minnas vad den heter, skulle vilja sjunga med men hittar inte orden. Lika lite som jag hittar mina vänner. De är nog någonstans i vardagsrummet men de är alla medellånga, blonda tjejer med Iksukroppar (tusen pass av Shbam och zumba nedpressade i ett par jeans) och varenda människa i den här lägenheten tycks ju se ut precis på det viset så hur skulle jag kunna veta vem som är vem.

     Och nog är det inte bara sommarnatten som gör mig berusad nu.

     Den där låten, jag känner verkligen igen den, jag borde minnas hur den går. De spelade den på någon annan fest jag var på en gång, med SSU. Jag var ihop med en kille som var med där, det var min första pojkvän, några månader på gymnasiet och jag var så kär att jag knappt kunde andas när vi talade med varandra, jag trodde att jag skulle dö. Så vi satt i deras källarlokal, där på Fabriksgatan, och lyssnade på den där låten medan han och hans vänner pratade om hur man skulle rädda världen och omdana hela verkligheten och jag försökte lyssna men varje gång han talade slutade jag höra vad han sa för allt jag kunde göra var att stirra på hans läppar.

    Någon byter till en annan låt, jag känner inte igen den. Jag går fram till en av köksbänkarna som Bostaden borde ha bytt ut för länge sedan och tänker hälla upp vin men surret i huvudet hindrar mig. Sedan lägger någon en hand på min axel. En man. Jag tar en flaska sockerdricka från bänken innan jag ser upp.

     Han är lång, har välansat skägg och mörka gröna ögon. Luktar svagt av cigaretter och sprit, men mest luktar han kaffe. I sin andra hand, den han inte rört mig med för att söka kontakt, håller han en kritvit kopp med espresso. Han är kanske fem år äldre än jag men han pratar med mig som om han trodde att det skiljer en livstid mellan oss. Det innebär att han över huvud taget inte tycks vara intresserad av vad jag har att säga, men oerhört fascinerad av sina egna ord.

     Han har inte sett mig tidigare, förklarar han, han undrar hur jag känner killen som bor här och vem jag är och vad jag gör om dagarna när jag inte dricker sockerdricka vid en repig köksbänk som finns kvar i huset på övertid. När jag säger att jag inte känner han som håller i festen och att jag jobbar i kassan på Lidl och försöker komma på vad jag ska bli nu när jag är stor finns det tusen frågor han hade kunnat ställa mig men han avbryter mg och ler ett leende som inte når hans ögon. Han smuttar på sitt kaffe utan att egentligen dricka någonting och berättar om sin utbildning som är lång och avancerad och jag ser i hans blick att han tycker att jag är snygg men att han tror att han vet så mycket mer än jag om världen eftersom han är en som gett sig av någonstans ifrån. Eftersom han är en som flyttat från sin hemstad för att plugga i stället för att stanna och bara finnas. Vet att han tänker att jag är en sådan som blev kvar, en som aldrig hade ambitioner att bli något mer. Men hade han för en sekund hejdat sig för att lyssna på någonting jag har att säga hade jag kunnat berätta för honom att man kan lära sig mer av att möta alla de olika sorters människor man träffar en torsdagskväll i en matvarubutik än att tillbringa fem år på en universitetsutbildning där alla är likadana som man själv och bo i ett område där alla andra gör samma sak.

     Men han tar sig inte tiden att lyssna på vad jag skulle ha att säga, inte ens för en sekund, och för varje ord han själv yttrar sträcker han lite mer på sig och jag ser att han tror att han imponerar på mig för att han är så vuxen. Jag sörplar på min sockerdricka och han smuttar på sin espresso och jag stirrar på hans mun medan han pratar och plötsligt hör jag inte vad han säger som med den där SSU-killen jag en gång i tiden trodde var mitt livs stora kärlek men jag vill inte kyssa den här mannen jag känner mig bara plötsligt så väldigt trött och matt.

    Utanför det öppna köksfönstret är det nästan mörkt. De mest nattsvarta timmarna av dygnet i juli, snart kommer solen att gå upp igen och ytterligare ett evighetsdygn att börja. Luften som strömmar in är fuktig och varm.

     Jag vet inte var mina vänner är och de verkar inte leta efter mig. Jag är ung men jag blir inte yngre och därute väntar hela sommarnatten på mig medan jag står och lyssnar på någon som tror att han ska få gå hem med mig ikväll utan att ens komma ihåg mitt namn. De spelar den där låten igen och jag minns fortfarande inte vad den heter och plötsligt känns det som att allt det här har hänt förut. Den här fyllan, det här samtalet, att jag är ensam i köket när de som borde vara vid min sida är någon helt annanstans, allt det här. Det är livet som har blivit en låt på repeat och jag vet inte ens om det är musik som jag gillar.

     "Är du klar med den där?", avbryter jag espressokillen mitt i en mening och rycker åt mig hans blanka porslinskopp innan han hunnit svara. För han har bara smuttat på sitt kaffe utan att faktiskt dricka och kvar finns tillräckligt för att klarna min lulliga skalle.

    Dumt att göra kaffe som är starkare än vad du klarar av, tänker jag när jag sveper hans kopp utan att han protesterar och minuter senare är jag ute ur lägenheten, ute i sommarnatten, långt bort från allting som redan har hänt.

 

Jag vandrar ensam längs gatorna som om jag vet precis vart jag är på väg fast jag inte har någon aning och som om jag inte vore rädd fast jag vet att man inte ska vara ensam om man är ung och vacker och onykter. Men ingenting händer mig och ingenting skrämmer mig och när jag når dammen bakom akutmottagningen, framför läkarvillan, är solen åter på väg upp. Vattnet ligger spegelblankt, änderna sover i gräset. Mina ben börjar till slut att kännas tunga, magen kurrar efter annat än chips. Jag sjunker ned i det daggfuktiga gräset och kanske är jag på väg att lägga mig för att vila. Då får jag syn på dig.

      Jag förstår det inte nu men efter att jag sett dig kommer ingenting att vara sig likt.
      Ingenting kommer att vara en upprepning mer. Det kommer att vara tusen andra saker men inte det.

      Du har mossgrön slokhatt och vinröda läderskor och du ligger på knä i gräset med en systemkamera på axeln, ett par meter i från mig. Jag blir förbannad för jag tror att det är mot mig du riktar kameran och jag har aldrig bett om att vara på någon bild. Just detta fräser jag åt dig, kanske skriker, och då skakar du på huvudet så att slokhatten hamnar på sniskan, sätter ett finger framför munnen och hyssjar mig.

    Sedan pekar du på fåglarna. Änderna. De som sover med huvudena nedgrävda bland sina fjädrar, fast några av dem skruvar oroligt på sig, nu när jag skriker så dant. Du vinkar mig till dig, så att vi kan viska med varandra, och jag sätter mig på huk tätt intill. I flera minuter sitter jag där och betraktar dig när du fotograferar sovande fåglar. Till slut nickar du, tydligen nöjd, sätter dig i skräddarställning i gräset och bläddrar fram några bilder att visa mig. Det ska bli en utställning, viskberättar du för mig, för tydligen vill du inte väcka änderna trots att du har fotograferat klart. En utställning om sömn, du har arbetat med den i flera månader. Bilderna på sovande änder var det sista du behövde och det är så skönt för du har våndats länge för att komma på det här sista motivet.

    Jag vill fråga mer, om vad alla de andra bilderna föreställer, hur du kom på att du kunde gå hit mitt i sommarnatten för att fotografera fåglar, men alla orden snubblar i munnen och du verkar inte vara särskilt intresserad av att jag ska ställa frågor.

    Du verkar bara vilja höra mig komma med svar.
    Du frågar mig vem jag är och vad jag vill bli när jag blir stor och när jag säger att jag inte vet börjar vi prata om att stå i kassan på Lidl i stället och du får mig att karakterisera alla mina stamkunder och vad de kan lära en om livet och sedan pratar vi om den här staden och om att växa upp här och att vilja vara någon helt annanstans samtidigt som man inget hellre vill än att vara kvar och din blick lämnar inte mitt ansikte för en sekund.