Fan-skap
Hej kompisar, vi måste stoppa pressarna!
För första (och enda?) gången har jag träffat ett fan! Mitt på blanka dagen!?
På cykelbron på väg mot sjukhuset (<----- obs går här nästan dagligen fram till juni, bra tips för Ulrika-spotting, alla beundrare välkomna, jag är blyg men sanslöst svag för smicker!)
Kanske är benämningen "fan" en överdrift. Men jag har träffat en person som hittat till mig för att jag skriver. Och sedan fortsatt följa mig. Och sedan kunnat känna identifiera mig, ute i offentligheten. Och som är positivt inställd. Jag tänker att vi nöjer oss med de kriterierna.
Tanken slog mig efteråt: borde jag tagit en selfie med detta "fan"?
Mycket tur att den tanken inte slog mig under mötet. Framförallt som detta "fan" uppgivit min ödmjukhet som en av anledningarna till att hon fortsatt följa mig genom åren. Liksom, hur stor är ödmjukheten i denna konversation:
"Fan": Hej är det Ulrika?
Jag: !!! Är du ett "fan"? FÅR JAG TA EN BILD PÅ OSS TILLSAMMANS FÖR ATT VISA ATT DU EXISTERAR.
"Fan": Hej är det Ulrika?
Jag: !!! Är du ett "fan"? FÅR JAG TA EN BILD PÅ OSS TILLSAMMANS FÖR ATT VISA ATT DU EXISTERAR.
Avslutar därför med ett slumpmässigt valt självporträtt från när jag var femton år och djup och svår i mitt barndomshem. Min största dröm på den tiden: att skriva och att någon bara skulle hitta mig en dag i min ensamhet, rycka ut mig därifrån och ta mig med kärlekens storm.
Naivt kan man tycka men det var ju ungefär exakt det som hände.
Klart slut på rapport, starta pressarna igen.