Svärta

 
Det är mycket mörker nu.
Allvarlig sjukdom i omgivningen, inte den närmaste men tillräckligt nära för att det ska vara omöjligt att inte bli berörd. Akutstress, de där kvällarna när alla verkar vilja söka vård på precis samma gång. En sådan kväll ett terrordåd som flimrar förbi på teven i akutens fikarum, omöjligt att ta in, inte kan det vara terrordåd i Stockholm just nu, jag har ju inte tid att begripa det, jag är ju mitt i jobbet.
 
En annan dag en trafikolycka, mitt första traumalarm, och jag har inte lärt mig att stänga av tankarna ännu. I stunden, visst, man gör vad man måste göra, stabiliserar vad som måste stabiliseras, och den största oron blir att vara otillräcklig, att glömma något, att missa något avgörande.
Det själsliga kommer efteråt. Bilderna i skallen. Det här yrket gör att man får se saker man aldrig glömmer.
Och vilken tur man har.
Varje dag man lever, utan att det händer något särskilt, vilken jävla tur man har.
 
Den där känslan när man hör sirener. Och man själv är hemma och mannen och barnen är någon annanstans.
Minuterna när man tänker: vad blir det av mig nu om jag får ett samtal och det har hänt dem någonting. Vad gör jag av mig själv då.
Lättnaden när dörren öppnas, hallen stormas, nappar kastas på golvet, bebisar skriker, någon bråkar, någon skrattar, någon springer, någon sjunger, någon pussas, någon fångas upp i min famn och kommer inte därifrån.
 
Det här önskar jag mig:
en påskledighet som är fullkomligt vardagligt banal.
 
0 kommentarer