Nettelblad

Kanske kunde man kalla det Ålandseffekten. Kanske är det hur blir på alla platser med mindre befolkning, där man är tillräckligt få för att kunna upptäcka varandra. Jag vet inte. Jag har bott mitt liv i städer med en annan dynamik. Den sorten där somrarna är ödsliga när studenterna flyr, inte massiva av turisterna som väller in. Där folk flyttar in och folk flyttar bort, ett ständigt myller i jämförelse.

 

Men effekten.
En ålänning förklarade den för mig först. Hon sa ungefär såhär: Det är enkelt att nå ut med grejer här. Om det är vad man vill.
Ger du ut en bok säljer du de första tusen exemplaren i ett nafs till ålänningar.
Håll en releasefest här och ålänningarna vallfärdar.

Kanske visste hon inte att en genomsnittlig skönlitterär debutant säljer typ femhundra ex av sin bok.

Eller kanske är det jag som underskattar Ålandseffektens styrka.

 

Men effekten, mer på allvar, jag märker ju av den, den är såhär:

det är så mycket lättare att få spridning när bruset inte är lika stort.

Och:

det finns en lojalitet och generositet hos den lilla platsen. Folk lyfter sådant de tycker om. De sprider det vidare.

 

Det syns tydligt, jag kan mäta det i siffror. I besöksstatistik och likes och ökad räckvidd och alla de där måtten man kan följa när man skriver på en sådan här plats. För att se vilka inlägg som går bra. För att se en utveckling över tid.

 

Men det mesta kan jag ju inte mäta, bara känna.

Hur glad jag blir för alla ni människor som läser nuförtiden.

Ålänningar eller ej. Från studentstaden eller litenplatsen.

Vad roligt att ni är här och kikar.

Ni är alla så välkomna hit.