Nettelblad

 

Jag ville skriva en text om döden, jag ville skriva en text om detaljerna som är fyllda av liv.
Jag ville skriva om hur glad jag har lärt mig att bli också av de mest banala saker.
Hur glad jag kan bli av en kvarglömd morot i min lunchlåda en övertidseftermiddag när hungern molar.

Hur jag älskar när That don't impress me much med Shania Twain kommer på radion i hörlurarna medan jag vandrar genom kulverterna.

Hur högt jag kan få skratta åt mig själv när jag försöker äta en morot och dansa till Shania Twain och gå samtidigt och råkar frusta ut morotssmulor på golvet i mitt engagerande mimande.

Jag ville skriva att om döden andas en i nacken, dominerar ens arbetsdagar, bygger bilder på ens näthinna.
Då är man nog alltid värd ett morotsgnag och lite
oh-oh you think you are special,
oh-oh you think you're something else.

 

Och jag ville skriva en text om livets humor men också om dess intensitet. Jag ville skriva om tvååringars pussmunnar och sexåringars kärlekshemligheter. Jag ville skriva om kolaglass på balkongen i skymningen och tryggheten i ett äktenskap när man känner varandra så väl att man på ett sätt är samma varelse.

Jag ville skriva om att vardagen kan vara så mörk och att den kan vara så ljus. Att den kan vara båda två samtidigt och att det är okej, att man kan leva så.

 

Sedan, kvällen innan jag skulle börja skriva.

Då kom det igen, Facebookuppdateringarna om att vara i säkerhet. Bilder från en stad jag kände så väl. Från ett Åbo, nu, där jag gjorde utbyte en sommar, där jag promenerade förbi Salutorget om kvällarna, där jag har förankrat så många minnen av att vara ung och längtansfylld, kanske de mest ungdomsfyllda minnen jag har, jag som blev gammal i huvudet snabbt.

Jag har lärt mig att inte drabbas lika hårt av det som ligger långt ifrån. Men jag har inte lärt mig att stänga av sådant som ligger nära intill.

 

Och när jag satte mig att försöka skriva tappade jag sugen, tappade jag orden.

Glömde jag alldeles bort vad jag över huvud taget försökte säga.