Ornitologen
Jag märker att min hjärna har åldrats för plötsligt är jag så intresserad av fåglarna utanför mitt fönster.
Vilket träd de sätter sig i, hur de landar på grannens tak, var de har sina bon. Plötsligt är jag som någons förälder.
Som någons förälder när man själv var tolv-tretton år och hemma hos någon kompis eller sig själv och det tycktes obegripligt hur någon kunde stå vid ett fönster och säga titta där är rödhaken igen, kolla nu äter han av solrosfröna.
När man själv tänkte sina fragmentariska explosionsartade tonårstankar, tänkte:
HUR KAN MAN NÅGONSIN BRY SIG OM EN RÖDHAKES MATVANOR NÄR HELA VÄRLDEN OCH ALLRA MEST MITT HJÄRTA BRINNER.
Jag betraktar mina fåglar och jag förstår bättre nu.
Tjusningen i att iaktta konstanter när resten av livet rasar iväg så fort.
När man är vuxen nog begripa hur annorlunda en tid i livet kan vara från den som nyss var, när man väl är kapabel att vända sig om och minnas varifrån man kom.
När man inte längre är upptagen med att rusa ifrån sitt brinnande hjärta.
Glor på mina fåglar och det är december och jag tänker på vad det här året har gjort med mig.
Jag tänker på 2017 som ett år av att ömsa skinn.
Jag klev ur något gammalt och in i något nytt och plötsligt strålar jag i andra färger.
Det gjorde inte ont, att byta skinn, när man väl är redo tror jag att man kliver ur det gamla, det faller av kroppen som all död hud gör.
När man förstår hur lätt det går kanske man undrar varför man inte gjort det tidigare.
Om mitt gamla jag skulle gått långsamt, då går jag snabbt, om mitt gamla jag ville vara ensamt vill mitt nya ha sällskap. Om mitt gamla jag inte vågade, om hon var rädd, då går mitt nya tre steg framåt, säger nu kör vi.
Kanske är det bara yta. Nya färger, nya mönster, en ny skepnad att åla sig fram i.
Ändå känns det tryggt med konstanterna, de man kan hålla fast sig i, det som visar att det här kapitlet trots allt är en fortsättning på samma berättelse:
snö som stormar som den stormat alla år förut
blöta kläder som luktar surt som de gjort ett helt liv
ungar som drar en i handen, håret, öronen, benet
som stampar med foten i golvet och fnissar in i ens öra och viskar upphetsat till varandra när vi hör sirener utanför fönstret: åh hör ni det är mammas jobb som är ute och åker.
Och hav som luktar tång och salt och gyttja som havet alltid luktat,
och fåglar som bygger bon och skuttar över granntak och är svarta skuggor mot solnedgången som alla år, som följer samma cykler, som lever samma gamla liv som om inget särskilt hade hänt.
Kanske är det dags då att köpa en talgboll.
Som en för tidig julklapp är det, att inse att jag inte läst din bligg på ett tag, och att det finns flera vackra nya inlägg att läsa. Nu har jag öppnat dem andäktigt, tack och bock! Och god jul! <3