En vän om kvällen

 
Ljudet av en diskmaskin är en vän om kvällen.
När mat har lagats, barn har matats, kök har städats.
Och kvar är en soffa, en pocketbok, det där ljudet.
 
Det forsar som ett vattenfall i bakgrunden på yogamusik. Och blir som ett kvitto på att jag orkade med det där strävsamma förvaltandet av tillvaron, den här dagen också. Arbetade med något jag upplever som meningsfullt. Lagade middag till mina små. Matade dem och torkade dem och bannade dem och de fick lägga till ytterligare en dag på uppväxten.
Och sedan fyllde jag till och med diskmaskinen.
 
Året mellan ett och två, det har alltid varit det svåraste. Med alla tre barnen.
Ungarna har tillräckligt mycket styrsel i kroppen för att förflytta sig men alldeles för lite hjärna för att göra det med vett. De vill ha en så mycket att man iband undrar om de skulle vilja krypa in under ens skinn och in ens mage igen och otillräcklighetskänslan kan vara förlamande.
Kanske undrar man: kommer det alltid att vara såhär. 
Lägger sig som en klubbad säl på soffan, vilar några sekunder, innan en mellan ett-och-tvååring kastar sig över en igen, och allting börjar om.
Och disken får stå.
 
Hon fyller två år om tre veckor och tre dagar.
Hon kan dela leksaker med sina syskon och vänta på sin tur. 
Hon kan hoppa frivilligt ur min famn och springa bort ifrån mig utan att vända sig om.
Hon leker med sin syster och sin bror i lekrummet i en barnahög så vild att ingen vet vems fniss som är vems eller vems händer som kittlar vems hals.
 
Och jag ligger kvar på soffan. Lyssnar på porlet, på sorlet, och andas ut. 
0 kommentarer