Ett hörn i världen
Jag brukade tänka att jag inte borde fundera så mycket kring vad alla andra tänker om mig. Med största sannolikhet, intalade jag mig, tycker de ju inte särskilt mycket över huvud taget.
Folk är bra på att vara upptagna med sina egna liv.
Nu tänker jag att jag inte borde fundera så mycket kring vad alla andra tänker, för att det inte är någonting jag behöver veta.
När jag försöker göra saker som är meningsfulla i mitt liv. Som fyller min tid med värde och tar mig till platser jag vill. Inte behöver det väl då spela någon roll vad alla andra ska tänka om det.
Man undrar hur det kunde ta mig ett kvarts sekel att inse detta uppenbara.
Jag har ju gjort saker i fel ordning, på fel sätt, hela tiden. Kanske upprörde det någon. Kanske brydde sig ingen alls. Men jag minns att jag brukade skämmas över alltihop. Alla saker jag inte bara kunde göra som folk. Från att jag blev mamma när jag var nitton till att jag föredrar höstsemester framför juliledigt till att jag inte började använda skohorn förrän jag var tjugotre år gammal. (Och nu älskar jag skohorn. Det kan vara en av jordklotets mest geniala uppfinningar. Men det är en annan historia).
Man borde väl vara lite mer som folk, suckade jag åt mig själv, och fortsatte att göra tvärtom.
För att den sortens folk var jag visst aldrig.
Och nu.
Nu har jag mitt hörn i världen.
Ett Ulrikiskt underfundigt hörn. På balkongen när jag försöker skriva romaner medan barnen leker i trädgården och julikvällen är ljummen. På en undersökningsbrits på läkarexpeditionen på jobbet när jag ligger ned och mediterar en kvart på lunchen för att orka med efter en sömnbristande natt. Med radion skrålande i köket medan jag lagar fredagsmiddag och sippar på ett glas havtornsjuice som om det vore ett glas vin.
För att det är så man gör, i ett hörn av världen som är mitt.
Det har aldrig varit så trivsamt här som nu.