Nettelblad

 

Den här veckan skrev jag klart ett råutkast på en bok. En skönlitterär berättelse om en mörk kärlekshistoria, ett triangeldrama. En samtidsskildring som sträcker sig över nästan ett halvt decennium. Den är långtifrån färdig - jag måste jobba med texten, skriva till och dra ifrån, som en skulptur, liksom mejsla fram detaljerna. Men jag har en grund. En början, en mitt och ett slut. Det finns en sådan tillfredsställelse, bara i det.

 

Så jag tänkte: ni kan få den av mig istället. Den där novellen. Det är det första skönlitterära jag faktiskt sprider så att folk kan läsa på kanske fem år. Hade jag varit klok kanske jag hade sparat den, det dyker upp novelltävlingar då och då. Alltid bra att ha något på lager ifall det skulle passa. Men jag vet ju hur jag är. Använder aldrig texter som jag sparat. För att jag skriver ju hela tiden. Blir bättre hela tiden. Mina gamla texter imponerar aldrig på mig, jag låter dem vara, förmultna ifred.

 

Så nu får ni den, medan jag fortfarande vill kännas vid den. (Jag tycker redan så mycket mindre om den än vad jag en gång gjorde, ge den ett par månader till och jag kommer att vilja lägga bort den och plocka fram något nytt och bättre). Passageraren, heter den, vilket också var temat för tävlingen. Jag gjorde den tolkning som var min första tanke, det som kändes mest intuitivt.

En liten varning: det här är en mörk berättelse. Mitt skönlitterära är rätt ofta det. Bloggen är mer feel good i jämförelse. Så känsliga  och sorgsna läsare: återkom en annan dag, när ni mår lite bättre.

 

tack för att ni läser. kyssar&kärlek på er.

 

 

Du har andats mig i nacken ett tag nu, du har sagt att det är dags att ge sig av.
Först skrämde du mig. I början, när jag inte hade några svar. Sedan märkte jag – värmen i din andedräkt, mjukheten i din beröring, kärleken i din längtansfyllda närvaro. Och jag började tro att du inte ville mig något illa.
Att allt detta handlade om sakers natur, att du kunde göra lika lite åt det som jag.
Sedan frågade jag vad du ville mig.
Och du sa att du hade resfeber.

Andats mig i nacken så länge nu.
Den första gången var i februari. Din viskning i mitt öra.
Min kropp var så tung i februari. Jag tänkte: kanske är det alltid så här tungt, bara att man glömmer. För att man annars aldrig skulle orka med vetskapen om att det kommer ett februari nästa år igen, att februari aldrig är en once in a life time experience, sådär som det smutsiga och grå aldrig är.
Det var barnen i bilen efter dagis, lukten av blöta vantar och fuktiga bilsäten. Någon som skriker, någon som skrattar, någon som vill ha godis, gråmulna skyar, blir det snöfall eller slask.
Och kroppen, hela tiden tung. Som om andan stannat i bröstet. Som om den aldrig skulle hitta ut därifrån igen.
En eftermiddag blev jag sittande med handen på växelspaken, barnens surr i baksätet som ett dån i mina öron, som havet dånade när jag var barn, som minnet av somrar jag sedan länge nästan glömt. Letade efter andan så länge, som om ansträngningen att hämta dem från dagisgården var ett maraton, som om jag behövt ett år av målinriktad träning för att klara av att göra samma sak igen.
Mamma, ropade de där bakifrån, klara röster som bröt sig fram som urskiljbara ord i oljudsdånet, mamma, varför åker vi inte iväg?
Och du satte dig i passagerarsätet, du lutade dig tätt intill mitt öra.
Kanske, viskade du, är du redan på väg att ge dig av.

Andra gången var i duschen.
Det var en tid i livet när duschen var min bästa vän. Satte på film åt barnen, mutade någon med en godispåse, stängde in mig, andades ut. Andades in. Kämpade efter luften. För att trots att det var maj, nu den andra gången, var jag fortfarande så trött.
Vattnet hett, ett strilande lugn, duschgelen doftade mysk, löddrade över kroppen som en smekning. Det finns något sensuellt med tiden, den egna tiden, när man inte har tillräckligt mycket av den.
Och med mina sensuella egna-tiden-händer hittade jag knölen. Mitt bland len hud och gropiga celluliter och lösa kroppsveck. Det där hårda, fasta och orubbliga. Som inte skulle vara där. Som jag aldrig känt förut; på den här kroppen, på någon annans.
Och du andades mig i nacken, och du sa:
Det kanske är dags att börja packa.

Nästa gång var på ett operationsbord. Därutanför var det sommar. Här inne luktade det mint, någon tuggade tuggummi. Mitt huvud var skilt från min kropp med ett grönt skynke, som om jag och min kropp ville olika saker, kanske var det just så det var. Radion spelade låtar: I need your love, I need your touch, when everything’s wrong, you make it right. Jag tänkte: kanske kan de ställa någonting till rätta nu. Kanske kan de ställa allt till rätta nu.
Jag var inte rädd, inte för någonting över huvud taget.
Jag var rädd för precis allt i hela världen.
Någon rörde vid kanylen på min handrygg, någon sa: du sover snart. Tänk på något vackert, dröm om det.
Och du fanns där intill, närmare än någon annan, dina mjuka ord i mitt öra:
Du vet att jag väntar på dig.
Jag somnade ifrån dig.

Sedan. Det var när jag satt mittemot läkaren och hennes milda ögon. När hon berättade saker för mig som hon önskat att hon aldrig behövt säga. Som ingen vill säga till någon annan.
När hon gav mig en berättelse om att kunna köpa sig tid. Med cellgifter. Med strålbehandling. Kanske andra läkemedel, beroende på. Köpa sig tid för sådant pris.
Men aldrig mer få den, tiden, få den i mängder, gratis.
Berättelsen om min kropp, den som plötsligt verkade bli någon annans. Den här kroppen, den jag allt oftare undrade om den någonsin varit min.
Berättelsen om smärta, och om rädsla, om att man kan lindra sådana saker. För jag frågade henne. Jag skämdes, för jag kände mig så svag, men jag frågade ändå.
Om döden gör ont.
Hon sa att sådana saker kan man lindra. Sticka en nål i huden, injicera några läkemedel, lindra några saker. Det finns alltid något att ge, sa hon, även när hoppet om bot är ute.
Och jag tvivlade på hennes ord, det var något med tröttheten i hennes ögon, i hennes flackande blick, kanske var hon lika trött som jag, kanske längtade hon också redan hem till någon hon älskade.
Men du fanns där intill mig. Du viskade i mitt öra.
Var inte rädd, sa du. Vi känner ju redan varann.
Och sedan, som om du fortfarande anade mitt tvivel:
Du kommer att vara beredd. Du kommer att vara beredd när det är dags att ge sig av.

Och det blev höst och mitt hår föll av mitt huvud i takt med löven. Jag satt mittemot en man jag en gång älskade, en man som en gång älskade mig. Jag bjöd honom på kaffe och jag gav honom en berättelse. Samma som jag fått från läkaren och samtidigt en helt egen. Om att han en dag skulle vara den enda för våra barn. Att varannan helg skulle bli varje vecka, varje dag så länge han levde, att det alltid skulle finnas ett hål i deras liv, att han varje dag – och jag fick honom att lova, varje dag – måste kämpa för att fylla det.
Berättelsen om att inte veta när. Men snart.
Hur snart, ville han ändå veta, det är vad alla vill veta. Man vill räkna ned sekunderna. Kanske tänker man att man får tillbaka kontrollen över tiden då.
Jag sa att jag köpte mig tid. Jag sa att jag köpte mig tid till vilket pris som helst.
Och när han strök mig över kinden, över min stubbiga hjässa, och jag anade något hos honom. En kärna av kärlek under alla lager av sorg och konflikter.
Du höll tyst och lät mig göra klart.

Och det blev vinter och vi köpte julmat som jag inte ville äta, jag låg på soffan och betraktade barnen när de åt, jag mådde så illa. Men det var en vit jul, snön i tjocka lager, den bäddade in oss, den höll verkligheten borta lite till. Och sedan bakade barnen pepparkakor, de matade mig med pepparkaksdeg. Strök med kladdiga fingrar över mitt ansikte, pussade mina kinder med sockriga munnar. Jag mådde inte lika illa av pepparkakorna som av maten. Jag åt lite deg. Jag lade mig i sängen och lät barnen komma till mig och de låg på varsin sida om mig och grävde in sina huvuden i mina armhålor, sina fingrar i mitt hår, klamrade på min kropp som om de hade velat ta sig in i min mage igen.
Hur gärna jag hade släppt in dem i min kropp.
Hur arg jag var på att den där kroppen svikit mig.
Hur lycklig jag var, i den här sängen, med de här människorna, i det här livet som var på väg att rinna ifrån mig.
Du höll tyst om det också.

Sedan blev det februari igen, och jag var så trött. Kanske är man alltid så trött, i februari.
Det blev mars och de röntgade igenom min kropp, sa att behandlingen slutat göra nytta.
Det blev april, varje vardagligt ögonblick kändes som ett minne för livet. Ett minne av livet.
Det blev maj och jag blev sämre. Och när jag åkte in till sjukhuset visste jag, jag visste det så säkert, kanske sa du det till mig. Att den här gången skulle jag inte åka hem igen. Härifrån skulle jag resa någon annanstans.

Det stämmer, det som läkaren sa. Att det finns mediciner att få, de finns för alltihop.
Det finns läkemedel mot ångest och för sömnen när jag inte får fatt den. Det finns läkemedel mot illamående, mot rossel i halsen, mot förstoppning. Det finns läkemedel mot allt som gör ont.

Men det finns annat, sådant hon inte sa. Sådant hon kanske inte själv visste om.
Hur smärtan kan lätta när man greppar om någon annans trygga hand. Hur en vänlig röst om natten kan dämpa all ångest.
Hur en viskning intill örat kan hålla en lugn.

Du vet att det är nära nu. Du andas mig i nacken, du viskar i mitt öra, du säger det är dags att göra sig beredd.
Jag är inte rädd, inte för någonting över huvud taget.
Jag är rädd för precis allt i hela världen.

Jag brukade drömma om så många saker.
Jag drömde om ett större hus och en ny man och långa sommarsemestrar och en plattare mage. Jag drömde om att åka på roadtrip i USA och att hittta jeans som passade, jag drömde om att laga annat än falukorv till middag, jag drömde om att bli en sådan som alltid får andra att skratta.
Jag drömde, att när jag lämnade det här livet, skulle jag ha åstadkommit något extraordinärt.

Men nu vet jag. Nu, när vi snart ger oss av, du och jag.
Nu finns bara en dröm kvar, denna enda.
Jag drömmer om att någon, när jag dör, håller mig i handen och önskar mig en lycklig resa.