Ljuset
Det är att gå hem en lördagskväll från eftermiddagspasset på akuten och det är skymning, inte mörkaste natt. Att vakna om morgonen och ana sol mellan persiennerna. Att promenera längs vattnet och isen och höra fågelsång.
Det är lukten av böckerna jag bläddrar i på biblioteket, hallonte som värmer strupen en ruggig dag, smaken av gräddtårta och starkt kaffe, det bittra mot det milda söta.
Det är att använda min ihopjobbade tid till att skriva, som i höstas. Timmar av ostördhet, chansen att göra färdigt.
Att försöka skapa mina andrum i verkligheten, att försöka bygga mitt liv så att drömmarna ryms, att hämta orken i allt som är ljust.
För det är också: min svåra sorgsna son, under soffan vid läggdags. Han som vägrar att komma fram om vi har släckt lamporna i fel ordning, lagt leksaker på fel ställe, missförstått hans egna system för världen.
Det är att vakna före gryningen och ångra en handläggning av någon patient.
Det är förkylningar som går i ett, en sur röst mot barnens vänligt ställda frågor, det är dessa eviga väldiga vindar.
Det är alltihop och allting samtidigt: solstrålar som gnistrar i snön och slask som tränger in i skorna tills fötterna är dyngsura. Kyssar och influensa. Stinkande blöjor och mamma jag älskar dig viskat i örat av tre barn inom loppet av tre minuter.
Det är ljuset och det är mörkret och det är ett liv, är väl vad jag förmår, får väl räcka gott så.
Och runt hörnet väntar alltid något, även om man inte ser det än.
Om så än bara en sommar som vill bre ut sig.
