Eldflugan
Titta, är det eldflugor?
Det har jag aldrig sett förut, aldrig i verkligheten.
Kom! Vi smyger närmre.
Det är för några år sedan, på en ö i södra Tyskland. Jag är tjugoett år gammal. Hemma har jag två små barn. Sommarnatten här är ovan, som den alltid är söderut för en en svensk. Becksvart men varm. Jag är här på en konferens.
Om kvällarna försöker jag skriva klart det andra utkastet på en bok. Ett förlag hörde av sig om det första, de ville se vad det kunde bli om jag arbetade om det. Jag har försökt hela sommaren.
Det känns som om jag går i cirklar. I mitt skrivande. På den här ön. Man kan gå runt den på en kvart.
Ibland sitter jag i fönstret till mitt rum, i skymningen, har det på glänt, drar in doften av gräs, låter solnedgångens sista strålar värma fötterna, och undrar vad jag ska göra av mitt liv.
Senare ska jag förstå att det är en del av att vara sådär ung. Att förvirringen och den där jakten efter riktning kan komma oavsett vad man åstadkommit. Att även om man travat framåt i stadig hastig riktning får man känna sig vilsen.
Senare ska jag förstå att det är en del av att vara sådär ung. Att förvirringen och den där jakten efter riktning kan komma oavsett vad man åstadkommit. Att även om man travat framåt i stadig hastig riktning får man känna sig vilsen.
Men det vet jag inte i det tyska sommarnattsmörkret. Jag skäms över att inte vara stolt över allt jag har.
Sedan, en annan kväll, ser vi eldflugan.
På kvällspromenad, jag och några andra av konferensdeltgarna, vi traskar den där kvarten runt ön, och plötsligt är det där.
På kvällspromenad, jag och några andra av konferensdeltgarna, vi traskar den där kvarten runt ön, och plötsligt är det där.
Ljuset som strömmar genom ett hål i ryggstödet på en bänk. Gäckande. Glimrande.
Något filmiskt i den heta sommarnatten, det kittlar till i maggropen, en känsla av äventyr.
Något filmiskt i den heta sommarnatten, det kittlar till i maggropen, en känsla av äventyr.
Vi hyssjar till varandra och smyger oss närmre. Ljudlösa steg i sammetsmjukt gräs. Ingen av oss har någonsin sett eldflugor i verkligheten. Det flyttar sig inte, ljuset, bara millimeterrörelser, det är enkelt att följa.
Vi är mindre än en halvmeter från bänkens ryggstöd innan vi förstår att här finns ingen eldfluga.
Bara en turist som ligger på bänken och surfar på sin smartphone. Ljuset från telefonen dansar genom natten och vi kväver våra fnitter för att han inte ska märka hur fem personer tassat till bänken där han ligger.
Men sedan, när vi smugit iväg igen, skrattar vi. Den sortens förlösande skratt som kommer efter en anspänning. Det som tinar upp sådant i kroppen som varit oroligt och fruset.
Den sortens skratt som gör sommarnatten enkel.
Och jag tänker att rätt som det är, mitt i mörkret, hittar man till ljuset.
Det kanske inte är i den form man trodde att det skulle vara, men visst finns det där.
Strålar med det klaraste av sken.
Vi är mindre än en halvmeter från bänkens ryggstöd innan vi förstår att här finns ingen eldfluga.
Bara en turist som ligger på bänken och surfar på sin smartphone. Ljuset från telefonen dansar genom natten och vi kväver våra fnitter för att han inte ska märka hur fem personer tassat till bänken där han ligger.
Men sedan, när vi smugit iväg igen, skrattar vi. Den sortens förlösande skratt som kommer efter en anspänning. Det som tinar upp sådant i kroppen som varit oroligt och fruset.
Den sortens skratt som gör sommarnatten enkel.
Och jag tänker att rätt som det är, mitt i mörkret, hittar man till ljuset.
Det kanske inte är i den form man trodde att det skulle vara, men visst finns det där.
Strålar med det klaraste av sken.
