Nettelblad

 

Här skulle det ha kommit ett annat inlägg. Om helt andra saker. Att vara mamma till ett nästan-skolbarn och om tid och otillräcklighet.
Sedan kom jag på att det är midsommar. En sällsamt dålig dag för att skriva en text om man vill att den ska bli läst.

 

Och i stället mindes jag en tid när jag aldrig tänkte på de där dagarna. På röda dagar, helger, högtider.

För att jag ändå alltid ville göra samma saker. Vilken tid, vilken dag det än var. Drivkraften till att gör sådant större än min förmåga till anpassning.

 

Allt jag gjorde, alla dagar: skriva text. Studera sådant som intresserade mig. Fastna i en konversation med någon, men bara den sortens konversationer som var så intensiva att det kändes som om de aldrig hade en början eller slut, bara ett pågående flöde.

 

Jag minns en julafton när jag var sexton och satt och skrev på ett romanprojekt tills paketöppningen. Jag minns lördagskvällarna när jag brukade slå på förfestspecial på Rix FM för att det var musik jag älskade att plugga matte och ryska till. Jag minns juliförmiddagar, hur jag gick upp om morgnarna trots sommarlovet, luften fortfarande sval ute på altanen, morgonteet starkt och varmt.

Och hur jag skrev.

 

Jag minns att jag njöt av att låta all min tid smälta samman, jag minns att jag led av det.

För jag undrade nog varför jag inte bara kunde bete mig som folk.

Varför jag så obstinat måste konstruera min verklighet utifrån en alldeles egen ordning.

 

Så jag tänker på det, tusen år senare eller åtminstone tio.

När jag har tre barn och ett jobb och en lunk jag aldrig hade vågat drömma om.
Medan jag handlar midsommarmat. Medan jag städar. Medan jag betraktar det yrande iskalla duggregnet som viner i min alldeles egna trädgård, utanför fönstret i mitt alldeles egna hus.

 

Jag tänker på alla de som inte firar den här dagen som man tror att man borde.
På att det kan vara alldeles utmärkt, det också.
Tänker på alla de som inte firar som man borde men drömmer om någonting annat. Som undrar om det kan bli något annat än det här.

 

Jag vill hälsa dem att man aldrig har någon aning om vilka överraskningar som väntar runt hörnet.

Hälsa dem att allting är föränderligt.

Att den enda livskonstanten, det är det dåliga midsommarvädret.