Vykort från Åland, september

 
Nu blåser det igen.
Den första hösten vi bodde här hände det att att jag vaknade på natten, trodde att vinden var någon som bankade på fönstren.
Väldiga vindar, den ständiga påminnelsen om att man bor på en ö. Havet så nära.
 
När man går jour på akuten står sökorsaken bredvid patienternas namn i journalsystemet. En sköterska fyller i det när de anmäler sig. Det kan stå bröstsmärta eller tungandning eller blodiga kräkningar. En gång stod det helt sonika blåst omkull.

Jag försöker minnas vad folk kom till akuten för i Umeå, jag tror inte att de blåste omkull lika mycket.
Men det var fler skoterolyckor.
 
 
Jag cyklar genom blåsten och försöker komma på vad jag ska bli när jag blir stor (större).
Lyssnar ständigt på Mix Megapol och varje gång en ny låt börjar vill jag vråla till någon MEN DET HÄR ÄR JU VÄRLDENS BÄSTA LÅT JAG ÄLSKAR JU DEN HÄR LÅTEN! men det finns ingen att ropa till där i blåsten.
Kanske har alla redan blåst omkull och åkt till akuten.
 
I våras gick jag igenom alla inlägg i den här bloggen, rensade arkivet från sådant som inte kändes hemligt när jag var femton men kanske känns hemligt nu.
I all denna impulsiva massiva mängden text kunde jag urskilja tre teman:
1. Croissanter (så goda att äta, så goda att tänka på. Ibland, i februari, utbytt mot fantasier om semlor istället).
2. Alla låtarna på radion och hur jag älskar dem
3. Ett envist ältande av att nu är min ungdom över och vad har jag egentligen gjort med mitt liv (och det här ältandet har alltså pågått sedan typ fjorton års ålder).
 
Det kändes tryggt att veta att ingen upplevelse i mitt liv är ny under solen. Att tydligen har jag vandrat runt på olika platser i tio års tid och knaprat croissanter, krisat över tidens förgänglighet och skriksjungit till Shania Twain.
Och i slutändan, uppenbarligen, klarat mig alldeles utmärkt.
 
 
 
 
Jag cyklar genom blåsten till Ytternäs skolas gymnastiksal för att träna med Ålands nystartade Friskis&Svettis.
Ligger på trägolvet, känner magmusklerna svida, ser mörkret sänka sig ovanför trädtopparna utanför gymnastiksalsfönstren, sådana där som sitter högt uppe vid taket.

Jag minns när jag såg ut genom fönstren till vattengympasalen på IKSU i Umeå, sommaren 2015, betraktade kallblåst duggregn medan vi trampade vatten till YMCA och min mage var enorm och jag kände mitt yngsta barns sparkar i magen och tänkte: det här är underbart, jag kan vara gravid för alltid.

Jag minns hur jag satt i bubbelpoolen på samma gym och såg snöstormen yra utanför fönstren bortom de öde simlängderna, dagen före julafton 2013, och min mage var enorm och min son rumlade runt i magen och jag tänkte kommer den här graviditeten aldrig att ta slut.

Jag minns hur jag var höggravid i december 2011 men då satt jag inte på något gym. Jag gick promenader längs Umeälven, lyssnade på radio, undrade hur många croissanter jag skulle kunna äta när jag ammade, såg ned på den enorma magen, tänkte: är min ungdom redan över.
 
Det känns som om det hände i ett annat liv.
Och ändå - det livet var också mitt. 
 
 
Jag cyklar genom blåsten till stan, om helgen. Sitter på Café Bagarstugan, dricker kaffe med påtår, skriver krönikor.
Jag skriver om åländsk identitet för Nya Åland. Jag skriver om litteratur och autofiktion för Folkbladet Västerbotten. Jag skriver om samtalskonst för Läkartidningen.
Ibland flyter orden så jag får gåshud av mitt flow. Ibland blir texten bara duglig. Men jag tvivlar aldrig på textens tillräcklighet. Jag tvivlar aldrig på att jag kommer att få ihop något som fungerar.
Jag tänker ofta att om jag kunde vara lika förvissad över min egen tillräcklighet i resten av livet som jag är i mitt skrivande, då skulle det inte finnas någon oro kvar.

Jag cyklar hem genom blåsten till hud och skratt och stök.
Det räcker med att vara borta en timme för att få komma hem igen som en kunglighet. Kramar till alla ungar och skvaller om vad syskonen gjort för bus när jag var borta och någon som slagit ett ben och någon som byggt en stridsvagn i Duplo som måste inspekteras och någon som formulerat en fråga kring livet som måste besvaras och inte gör jag det alltid så bra som jag borde, men jag tänker: det här måste också vara tillräckligt.
Det här jag gör, så gott det går, det måste också få duga.
 
Den här tiden. Det här livet.
I slutändan kommer jag ju, uppenbarligen, att klara det alldeles utmärkt.
6 kommentarer
Linnea

Även fast jag knappt har fyllt 22 så kan jag känna igen mig i att grubbla över vart jag ska ta vägen och vad som kommer hända "sen". Jag känner en stor tröst i att läsa det här inlägget. Påminnas om att livet fortsätter, förändras och att det finns så mycket kvar.

Jättefint att få läsa lite om din tid i Umeå också.

Katarina

Tjohej. Ja uppenbarligen klarar man livet alldeles utmärkt ändå. Min blogg fyller fem denna månaden. Känns så stort. Min baby är typ i skolåldern snart. Det går så fort. Ja gänk om resten av livet var så självklart som skrivandet. Så fin text duvhar skrivit. Skrattade ganska mycket åt ”blåst omkull” fast man kanske inte ska d. Skrattar ännu mera när jag tänker att jag inte borde.

Malin

Det där att grubbla över livet, vad som ska bli sen, har jag också gjort länge. Men kanske mer medvetet från 25 och fram till nu. Ibland tänker jag att allt känns kaos och panik och hjälp vad ska det bli av mig. Men ibland tänker jag som du, försöker vila i tanken på att jag är så här och att det ändå måste bli bra på något sätt till slut.

Och apropå blåsa omkull, såg ett avsnitt av tv-programmet Fråga Lund, häromdagen, där de pratade om hur mycket vind som krävdes för att en människa skulle blåsa omkull. Det var intressant och skrattigt! Från 2017, var det.

Wilda

Dina texter talar så starkt till mig. Tack för att du låter dem komma ut så här. Kan känna en sån samhörighet i dina ord och de bilder du skapar.

Emelie

Vilken vacker text. Glad att jag hittat hit!

Alicia Sivert

Njuter så mycket av dina ord. Känner alltid att jag vill skriva och svara men ofta att jag inte har något att tillägga. Du fångar så mycket i ett svep. Vardag och världsrymd. Stort och smått och sånt man skrattar åt.