En fläkt från öst, del 2
Idag är det Finlands självständighetsdag (och 100-årsdag). Det är röd dag, vi är hemma hela familjen. Jag dricker lightläsk med jordgubbssmak, tuggar minttuggummi, dricker snabbkaffe. Som alla lediga dagar, samma smaker på repeat i nåt slags trevande vardagslivsloop.
En dag om många år kommer jag att känna någon av de smakerna igen och förflyttas till en annan livsepok. Jag kommer att ha glömt allt som var svårt. Jag kommer att längta efter minnen av något som kanske aldrig riktigt fanns.
Men Finland är självständigt och fritt, står stolt och starkt efter hundra år av galen nutidshistoria, och jag firar med att läsa senaste numret av min favorittidning Samarbete. En fläkt från öst som ibland drar sig hitåt, till detta lilla Åland som är mitt i, varken finskt eller svenskt, ibland så förvillande likt mitt Sverige.
En aning av det finska mörkret.
Trogna läsare minns min läsning i somras av förrförra numret av Samarbete (för övrigt ett av mina mest uppskattade inlägg, någonsin).
För den som är ny kommer en recap: Samarbete är den finska mataffärskedjan S-markets kundtidning. Typ som Icas Buffé. Lite recept, lite kollage med egna produkter, lite behaglig konsumtionsinspirerande lättsamhet.
Ja eller lättsamheten, den finns väl mest i de svenska motsvarigheterna.
Från landet i öster sveper allvaret in.
Förra gången jag skrev om Samarbete handlade det om den finländska dysterheten. Om bostadskris, ensamhet och att stänga av respiratorn till sin hjärnskadade hustru.
Den här gången handlar det om den finländska envisheten. Arbetssamheten.
Att vara av ett segt men tåligt virke.
I det återkommande inslaget På ABC-kaffe - där stamgäster på ABC-bensinmackarna intervjuas, sådana som dricker kaffe på bensinmacken varje morgon, kanske ett helt liv - läser jag om att envist älska sin finländska hemort.
"Jag har besökt 150 länder via datorn", lyder rubriken. Pekka Kekki, 67 år, boende i Vittis, stamgäst på ortens bensinmack där han dagligen dricker kaffe med "det lokala parlamentet" (hans vänner och bekanta), berättar om hur han inte behöver åka utomlands. Man kan bara skriva in ett lands namn på datorn, och vips är man där. Dessutom finns ju allt han behöver på hemorten:
"Jag har bott hela mitt liv i Vittis. Här finns allt jag behöver, inklusive en nyrenoverad simhall. Min fru och jag brukar besöka våra grannstäder. Vi har varit i Åbo, Raumo, Tammerfors... Besöken är snarlika: Vi ser oss omkring och går i affärer. Vi kommer alltid hem till natten."
De där sista raderna, de har en närmast Hemingwaysk precision. Jag suger på dem som en litterär karamell. Vi kommer alltid hem till natten.
Jag läser om Vesa Lappi, med företaget Kala-Lappi, som tillverkar handrökt fisk.
Idén fick han när han hade sitt livs första längre semester. Det han gjorde mest hela tiden var att fiska. 850 timmar närmare bestämt (han har räknat).
En mörk höstmorgon, ute på sjön, omgiven av regnblandad snö, insåg han att detta var den passion han måste ägna sig åt. Fiskandet. Alltid fiskandet, i många hundra timmar till.
Han satsade allt och förberedde sin fru på vad som skulle krävas:
"Jag sa till min fru att jag kommer att vara helt bunden av företaget de första fem år, men att vi därefter kan börja planera vårt privatliv och hålla semester. Min fru förstod och var med på noterna."
Det är fyra år sedan de startade företaget, så kanske kan han och hans fru hålla semester snart. Å andra sidan konstaterar han:
"Semester är inte riktigt min melodi eftersom jag tycker om liv och rörelse."
Och jag, jag fascineras som vanligt av detta närliggande och ändå främmande.
En envis strävsamhet, det passionerade hårda arbetet i tysthet. Den stoiska slitsamheten.
Det fläktar från öst och jag läser, ler och önskar ytterligare hundra år av hårt arbete.